Vårsalongen tar sig an samtiden: Från IVF till skogsbruk

Ljuset återvänder och ­Liljevalchs öppnar sin vårutställning. Båda är ett slags avtäckande, och den som undrar vilka ämnen som samtidsprocessas just nu får redan i Skulpturhallen två avslöjande svar.

Våldet. Naturen. 

Där hänger Sofie Stenbergs Ge mig en riktning, en målning i monumentalformat som i motiv och kolorit blinkar till Ernst Josephssons klassiska Strömkarlen. Men i stället för Näcken är det barnet som står i centrum. Och den omgivande grönskan är i upplösning.

Ljus som motstånd

– Verket speglar en känsla som präglar flera bidrag på utställningen. Hur både naturen och världen glider undan för oss. Ämnena är allvarsamma, men det finns samtidigt en innerlighet och ett ljus som fungerar som ett slags motstånd, säger Joanna Sandell Wright, chef för Liljevalchs och Vårsalongens juryordförande. 

Även krigets erfarenhet hör till det undanglidande. Bredvid Sofie Stenbergs målning finns Vanja Hamdahls flera meter höga verk av fallskärmstyg med små broderade ord: Att drömma under bombhimlar, ihålig, och ropa far, far, var är dina ben? Vanja Hamdahls mormor – uppvuxen under andra världskriget – hade som flicka en klänning av fallskärmstyg, sydd av sin mamma. Under förarbetet har Hamdahl studerat bilder där fallskärmssoldater störtar mot marken. 

I utställningsmaterialet beskriver hon krigets nu: ”I krig sker det vardagliga samtidigt som det märkliga, ogripbara. Kanske är det alltid så?”. 

Textilen dominerar

Nästan 4 000 verk skickades in till Vårsalongen. 282 har valts ut. Ett antal olika trender syns. Dels en pågående föryngring; många medverkande är i 30-årsåldern. Påfallande många är kvinnor. Dels en tydlig närvaro av konstnärer med rötter i andra delar av världen.

Och dels de textila teknikerna. Alla rum utom ett bjuder på textilkonst, vilket bekräftar hur genren varit på frammarsch i konstvärlden under flera år. 

Som exempel märks allt från Julia Wallmans prosaiska kanellängd av silke och Hanna Carlbergers lätt spöklika, vävda post it-lapp, till Emely Hansson Cuadros installation där hon närmar sig sin peruanska bakgrund med hjälp av virknålen.

– De textila verken håller hög kvalitet, kanske är det ett resultat av pandemin. Det är också ett uttryck för hur det globala syd möter det västerländska. Många av de textila verken är skapade av konstnärer med rötter i andra länder, där den textila traditionen ofta ligger närmare än måler­iet, säger Joanna Sandell Wright. 

Enstaka religiösa inslag

Den som går till Liljevalchs för att se hur andlighetens återkomst i kulturen – den som märks i både litteratur och på scen – gör avtryck i konsten blir förmodligen besviken. Explicita religionskommentarer är svåra att hitta. 

Enstaka beröringspunkter med tro finns dock, av varierande form och frekvens. 

Som kommentar till den aktuella debatten om kyrkans skogsskötsel kan man begrunda Sandra Magnussons virkade kalhygge liksom Åsa Elmstams Svensk skogspolitik II, med sedlar i intarsia, tillverkade av träfanér.

I samma rum hänger Karl Magnus Peterssons fotografiska verk Himlastenen. Bilden är en gestaltning av berättelsen om en domedagsrörelse som uppstod i östra Småland vid slutet av 1800-talet, och som ledde till att ett antal troende påskdagen 1898 vandrade rätt ut i skogen i väntan på Kristi återkomst. Fotot är taget på just det flyttblock där scenen ska ha utspelat sig. 

Den sakrala traditionen har inspirerat glaskonstnären Christina Alvner. Hennes Killen på Biltema är gjord med medeltida tekniker och skulle med sin lysblå färg smälta in i vilket kyrkfönster som helst. 

Iögonfallande är också Maria Erlingssons existentiella rosettformation av sprutor, kanyler och ampuller från fem års försök att bli förälder. 

IVF-behandling

Trots titeln, The Circle of Life, är det framför allt döden som är närvarande i skapandet av liv, berättar hon. ”Äggceller som förblir obefruktade. Embryon som slutar utvecklas i labbet. Foster som avstannar och slutar i missfall. Det ofödda barnet som dör i livmodern.”

Ämnet är uppenbart på tapeten; hela tio av de inskickade bidragen till Vårsalongen behandlar just frågan om IVF-behandling. 

På Vårsalongen bearbetas tidens gång och frågan om människovärde. När Karolina Brobäcks pappa dog hittade hon handskrivna lappar med anteckningar över vad han åt och drack och med statistik över antalet dagliga cigaretter. Pappan dog ensam, hans kropp låg oupptäckt i veckor. Nu ställer hon ut de 64 tättskrivna arken, under titeln ”Dikten över ett liv”. Priset för verket är detsamma som ett genomsnittligt arv.

"Det mörkaste rummet"

Temat vardagslivets ritualer har länge varit ett återkommande inslag på Vårsalongen. Resultatet riskerar att bli pretentiöst eller banalt. Ett av årets lyckade exempel är Erika Broman, som med en serie linnehanddukar fyllt i barnbarnets måltidsfläckar med broderade stygn. Verket är ett av många bidrag som knyter an till frågor om släktled och minne. 

På helt annat sätt angriper Yemisi Wilson ämnet. Utifrån specifika barndomsminnen har hon porträtterat sin farmor i alabaster och diabas. Uttrycket är arkaiskt. 

Precis som en konstvandring rör sig i cirkel är vi tillbaka där vi började, i förlusterna och i det som Liljevalchschefen Joanna Sandell Wright kallar ”det mörkaste rummet”. 

Här finns den syriske konstnären Alqumit Alhamads broderade flytväst, som utforskar ärren från krig, fördrivning och överlevnad. Här finns Jimi Appel Johanssons fåglar, målade på vapendelar och andra fragment från kriget i Ukraina. 

Här hänger också, på exakt samma plats som Guernica – Picassos kommentar till det spanska inbördeskrigets fasor – visades 1937, Alexander Ravskyis Wictim of the war. Ravskyi kom till Sverige från Ukraina genom ett residensprogram 2022. Hans målning är tillkommen efter rapporterna om de pågående sexuella övergreppen under invasionen.