Här ser man skogsutredningen som ett hot mot själva livet

Pisterna rinner som vit sirap från bergskammen ner mot dalgången och Klarälven. Genom kapellets panoramafönster ser man utförsåkarna, som små myror, glida över snön.

Skidkomplexet Branäs (folk häruppe uttalar det som Brannäs) är en egen bubbla, med skidgäster och säsongsarbetare som lever för sig, och där större delen av den ekonomiska vinsten hamnar någon annanstans än här. I stället är det den skog som omger pisterna som utgör motorn i bygden.

– Skogen är vårt gröna guld, vår olja, säger Hans Nordberg, ordförande i kyrkorådet i Övre Älvdals församling.

Går inte att bedriva skogsbruk längre

Anna Nyström, som är vice ordförande, har förberett sig noga inför vårt besök. Innan vi hunnit sätta oss lägger hon ut en karta över församlingen, vars yta utgör omkring en tredjedel av Värmland, där all skog är utmärkt. 

Hon kommer med ett batteri av argument för att Svenska kyrkans skogsutredning ska slängas i papperskorgen. Hon berättar att hon har arbetat med skogsfrågor sedan 1970-talet och att hon välkomnade skogsvårdslagen från 1991, som innebar större hänsyn till miljön och den ekologiska hållbarheten. Men det har gått för långt när det snart inte går att leva av skogen längre, menar hon, och pekar på kartan där redan fem procent av skogen är skyddad. Ytterligare inskränkningar undergräver skogsindustrin.

– Vi har i stort sett ingen annan näringskälla än skogen.

Tycker förslagen är att riva ner

Kaffe, bulle och kaka dukas fram, och vi sätter oss ner. Kyrkoherde Anders Rådström förklarar att Svenska kyrkan är en stor skogsägare i trakten som bidrar till att skogsföretagen kan överleva. För i norra Värmland, i en hårt prövad utflyttningsbygd, räknas varje jobb.

– Vi måste kämpa för vartenda arbetstillfälle som finns här. Jag menar att det är kyrkans uppgift att vara med och erbjuda jobb när man kan det, och inte riva ner det som faktiskt fungerar, säger han.

Här har folk jobbat hela livet i skogen

De beskriver älvdalen som en bygd med bruksmentalitet, trots att det inte finns ett dominerande företag. I stället är det skogen som varit bruket. Många har börjat som tonåringar med att plantera träd, sedan fått anställning i ett skogsföretag och jobbat så livet ut. Därför kan signalerna från Svenska kyrkan, om att radikalt lägga om skogsbruket, tolkas väldigt annorlunda jämfört med i en församling i Stockholms innerstad.

– Människorna här är stolta över sitt arbete - det är inget som man bara kan kasta bort, säger Anna Nyström. 

Församlingen skulle få mindre intäkter

De är lika oroade för kyrkans framtid. Församlingen har strax under 2 000 medlemmar och ansvarar för fem träkyrkor. Varje år får man i genomsnitt 2,5 miljoner kronor i intäkter från skogen.

– För oss handlar dessa intäkter om liv eller död, säger Hans Nordberg.

Det är tydligt att avståndet till Uppsala är stort, inte bara räknat i mil. Man är orolig för att makten över skogen ska flytta ännu längre bort, till kyrkostyrelsen och kyrkokansliet. Då tycker de redan att stiftsförvaltningen i Karlstad agerar för självsvåldigt med prästlönetillgångarna.

– Det är en skrämmande utveckling där församlingarna får allt mindre att säga till om. Vi som har råvaran, skogen, borde få tycka till, säger Anders Rådström.

De ser klimatförändringarna

Men hur ser de då på skogsutredningens förslag? Ja, det är inte mycket som finner nåd hos dem. Kyrkoherden betonar att de alls inte är några klimatförnekare, men att de inte tror att vägen fram är att låta skogen stå.

– Jag tror mer på att generellt betona sparsamhet på alla områden för att nå klimatneutralitet, säger han.

Men att skydda den biologiska mångfalden då? De säger att den mångfalden finns, även på områden som varit hårt nyttjade sedan 1800-talet. Det nuvarande skogsbruket är inte ett hot mot rödlistade arter. 

– Självklart ska vi prioritera den biologiska mångfalden, och det har vi gjort sedan skogsvårdslagen infördes. Men det behövs inga ytterligare pålagor, säger Anna Nyström.

Jakt kan vara andlig hållbarhet

De vänder sig också mot att de skulle negligera den andliga hållbarheten. Här lever man inte bara av skogen, utan också i den.

– Andlig hållbarhet är när man tar motorsågen och går ut och jobbar i skogen, eller när man tar hinken och plockar bär, eller när du tar bössan på axeln och går ut och jagar. Skogen är ju en andlig värld som du står i samklang med när du brukar den, säger Anders Rådström .

Skogen är skattkistan

Efter samtalet i församlingsgården tar Anders Rådström och Hans Nordberg med oss upp längs berget, till mark som ägs av församlingen. 

– Det lär ha varit någon som somnade i kyrkan och som skämdes så mycket efteråt att han testamenterade skogen, säger Hans.

Här växer tallarna som i en odling. I varje avgränsat område är träden jämnhöga, redo att avverkas tillsammans när de växt sig tillräckligt stora. 

Snön täcker ett kalhygge i en sluttning, men trädplantorna sticker upp några decimeter över snötäcket. Där somliga skulle se skövling ser Hans Nordberg och Anders Rådström spåren av ett ordnat och produktivt skogsbruk, ungefär som ett trädgårdsland där morötterna precis blivit uppdragna.

– Det här är en väldigt välskött skog. Vår egen lilla skattkista, säger Hans.

Vill inte ha allmosor

Vi står i den tysta skogen, med en blå himmel över oss. Det finns något majestätiskt över den omgivande naturen, över norra Värmland och Klarälvdalen. Efter att ha pratat i timmar om skogen och livet är det somligt som klarnar. Människorna här är stolta över sitt sätt att leva och vill bli tagna på allvar.

Jag undrar hur de ser på ett centralt förslag i skogsutredningen, att de församlingar som får minskade intäkter ska kompenseras för bortfallet.

– Det känns ju inte bra att leva på allmosor. Och jag är inte säker att andra församlingar, som också kämpar med ekonomin, är så sugna på att betala till oss, säger Anders Rådström.

– Vi kan klara vår försörjning själva om vi bara får sköta vår skog, säger Hans Nordberg.