Hej Helen Nordblad, församlingspedagog i Dammsvedjans kyrkan, Borås pastorat. Vad gör du just nu?
– Varje vår bjuder vi in alla förskolor i kommunen till teater utanför en av våra kyrkor. Det gjorde vi i förmiddags och det kom 250 barn och 30 pedagoger. Temat var den gyllene regeln. Det var en svängig musiksaga som jag har skrivit. Vi är många som jobbar med barn och unga i Borås, så vi fick ihop en bra ensamble.
Vilka är dina arbetsuppgifter?
– Varje måndagskväll nätvandrar jag för Kyrkans SOS. Sen har jag barngrupper, miniorer, ungdomsgrupper och konfirmander. Alla veckor det är möjligt är vi är ute på skolorna i Borås med Bibeläventyret.
– På torsdagar har vi vårt flaggskepp Spagettikyrka. Vi startade det för snart två år sedan och det har slagit något så vansinnigt väl ut. Varje gång serveras spagetti och vegetarisk köttfärssås och kvällen avslutas med en enkel mässa. Det är underbart hur mycket folk som kommer, 50-70 varje gång och en sån mix av människor.
Vad har gjort Spagettikyrkan så framgångsrik?
– Alla vi som jobbar och är placerade på Dammsvedjan är med. Det har gjort att vi plötsligt firar nattvard tillsammans en gång i veckan och det har stärkt oss. Nu pekar allt vi gör på Spagettikyrkans gudstjänst. Där dyker folk från alla våra verksamheter upp och för första gången på 30 år så uppfyller jag önskan om att församlingen ska stråla samman i gudstjänst.
– En av de avgörande faktorerna att vi inte har den på en söndag, för det är ingen som hinner eller kan eller vill på söndagar. Jag tror också att det handlar om att det är en måltidsgemenskap. Och jag tror att vi är helt rätt i tiden. Det är kärvt ekonomiskt för många och ett oroligt världsläge.
Vad är roligast i jobbet?
– Det roligaste är Spagettikyrkan, sedan konfirmanderna och Bibeläventyret. Alla teaterprojekt vi gör är också väldigt roliga.
Och den största utmaningen?
– Ungas psykiska ohälsa. Det märker jag på nätvandrarchatten, på ungdomsgruppen och på konfirmanderna. Det är en utmaning för alla som jobbar i kyrkan och i skolan att kunna finnas till hands och försöka lite varsamt lotsa runt utan att det blir fel. Det som jag inte upplever som ett så stort problem är ju ett väldigt stort problem för dem.
Varför blev du församlingspedagog?
– Jag har hela mitt liv vetat att jag vill jobba med människor. Jag jobbade många år på olika tjänster i kyrkan. Sedan kom en kyrkoherde hit som drev på att jag skulle utbilda mig till församlingspedagog. Jag tyckte att personlig lämplighet och erfarenhet var viktigare och att det inte behövdes. Nu är jag utbildad församlingspedagog och är jättenöjd med hur det blev. Mitt sätt att bemöta mina arbetsuppgifter har verkligen förändrats och jag känner mig mycket mer kvalificerad och grundad.
Vad driver dig?
– Att få göra Jesus Kristus känd och trodd. Jag är uppvuxen i frikyrkan och där gjorde man det, fast ideellt. Att jag har fått gåvan att jobba med det här är helt fantastiskt.
Vad är snackisen hos dig och kollegorna just nu?
– Framtiden, eftersom vi vet att den kyrka och det församlingshem som vi är i just nu så småningom ska avyttras. Det handlar om att stötta församlingsbor som tycker att det är jobbigt och balanser det med vår egna pirriga förväntan över att förändringen kan bli bra.
