"Högerextrem terror del av pågående kampanj"

Anders Behring Breivik. Rakhmat Akilov. Brenton Tarrant. Patrick Crusius.

Listan kan göras lång på män som på egen hand utfört blodiga terrordåd de senaste åren — den senaste i raden är den unge norrman som misstänks för moskéskjutningen i norska Bærum. Några av gärningsmännen har haft lösa kopplingar till organisationer, andra inga alls.

- Det kan enklast sammanfattas som "leaderless resistance". För att så bra som möjligt kunna bedriva den terrorism man anser nödvändig ska man inte bygga politiska organisationer, utan agera ensam, säger Daniel Poohl, chefredaktör för tidskriften Expo.

Klart är att i stort sett alla nutida gärningsmän funnit inspiration från tidigare dåd och gemenskap via nätbaserade forum. Att tala om ensamvargar är därmed till viss del felaktigt, anser Poohl.

- De ingår i en social gemenskap på nätet, och det är i den som de blir till som människor. Det är där de skriver sina tankar, hämtar inspiration, får en plats i hierarkin. Det är där man vill bli hjälte.

Ensamheten kan snarare vara en mental, existentiell upplevelse, säger Anna-Lena Lodenius, författare som har skrivit flera böcker om våldsbejakande extremism.

- Det handlar om saker som är mycket svårare att få syn på. Narcissism är absolut ett nyckelord. Man vill betyda något, bli viktig, och har väldigt höga tankar om sig själv och sin egen roll. Samtidigt ser de också det som att de offrar sig för en högre mening.

När det gäller den jihadistiska miljön finns det ofta en tydligare koppling till organisationer än vid högerextrema dåd. IS och al-Qaida har exempelvis uppmanat liktänkande att agera på egen hand. Men radikaliseringsprocessen för de unga män det oftast handlar om ser till stor del likadan ut, säger Daniel Poohl.

- Det finns många likheter i den process en människa går igenom för att kunna utföra ett sådant här dåd. Det är samma resa, man går in i en värld där man tror sig upptäcka en sanning. Man befinner sig i ett sammanhang där alla är förda bakom ljuset, där allt är korrupt och trasigt, och fångas av känslan att något drastiskt måste göras. Man avskärmar sig socialt och mentalt från samhället.

Den kanske tydligaste gemensamma nämnaren är att de ensamagerande gärningspersonerna är män som är besatta av idén att bli hjältar, säger Anna-Lena Lodenius.

- Ofta handlar det om män med en narcissistisk idé om att de har en viktig uppgift. De känner att situationen är oerhört tillspetsad, att vi är på väg mot någon sorts domedag. Det gäller alla extremister, oavsett tro.

Kvinnor i extrema miljöer har ofta en mer stöttande roll, säger Daniel Poohl.

- I den här världen är faktiska dåd uppdrag som tillskrivs mannen. Kvinnan sköter markservicen som gör det möjligt för männen att utföra det heroiska. I den bemärkelsen liknar de högerextrema och jihadistiska miljöerna varandra, säger Poohl och tillägger:

- Men det betyder inte nödvändigtvis att kvinnorna är mildare i sin radikalisering.

Att de högerextrema dåden oftast utförts av gärningsmän som agerar på egen hand gör dock att vi riskerar att missa helhetsbilden, säger Poohl.

- När vi pratar om radikal islamistisk terrorism förstår vi den som en helhet, som en del av något större. När extremhögerns terror slår till är det en omvänd logik; vi nagelfar det till den grad att vi missar helhetsbilden — ett pärlband av terrordåd de senaste decennierna som är en del av en pågående kampanj.

- Den stora bilden är att det rör sig om en internationell, vit, högextrem gemenskap som uppmuntrar till och producerar terrorism på löpande band. Men vi har inte lust att se det. Vi vill att de ska vara undantag.

Efter terrordåden i USA den 11 september 2001 har extremhögern fått flyta under radarn, anser Poohl. Genom att missa helheten och lägga alla resurser på islamistiskt motiverad terrorism har kunskapsluckan kring högerextremism växt.

- Det är ingen hemlighet att säkerhetstjänster har lidit av det. Skulle man betrakta extremhögern som ett konstant problem hade man kanske i större grad lagt resurserna på rätt ställe, och åtminstone konstaterat att det är ett gemensamt europeiskt och amerikanskt polisiärt problem.

Mia Holmberg Karlsson/TT