Hon flydde från Ukraina: ”Tror inte det blir fred”

Den 24 februari 2022 inledde Ryssland sin fullskaliga invasion av Ukraina, men konflikten hade pågått längre än så. Redan 2014 intog Ryssland delar av Ukraina – bland annat Donetsk, i östra Ukraina. Där bodde Anastasiia Borysenko med sin familj. Hon hade precis blivit färdig läkare. 

Hennes man Alexej hade ett resande jobb han trivdes med och sonen Viktor hade nära till både mormor och gammelmormor. Men kriget kröp allt närmre och Anastasiia och Alexej bestämde sig för att flytta till Sverige. De var båda överens om att de vill skapa ett nytt liv i trygghet till sin son.

Ska börja plugga

Det är februari 2024 och Anastasiia har arbetat åtta år på en vårdcentral i Sundsvall. Inte som läkare, utan i receptionen. Snart ska hon börja plugga. Först inför ett kunskapsprov för att få läkarlegitimation. Går inte det blir det sjuksköterskestudier.

– Jag har klarat mig här för att jag fått hjälp av vanliga människor, arbetskamrater och av kyrkan. Samhället är snällt, modigt och lugnt. Vi upptäcker nya saker hela tiden, som idrottsrörelsen till exempel, säger hon.

Sonen Viktor har börjat med innebandy, men det är inte bara han som gillar träningar och matcher.

Föreningen och församlingen hjälpte

– Jag gillar att stå i kiosken och sälja mackor och vi föräldrar hjälps åt med skjutsning och hämtning, säger Anastasiia.

Viktors förening skrev ett brev till Migrationsverket och motiverade varför han skulle få stanna i Sverige. Föreningen menade att samhället måste ta sitt ansvar och vara inkluderande. Alla 16 ledare i föreningen skrev under dokumentet.

– Jag översatte hela brevet och skickade till min mamma. Det var så fint skrivet, säger hon.

Svenska kyrkan skrev också ett brev. Hela familjen har varit en del av kyrkans verksamhet, mest i barnverksamheten. Både pysselkvällar och barnkören har hjälpt till med språkutvecklingen. Anastasiia deltog även i kyrkans språkkurser som erbjöds under en period. Och så var det kyrkans utflykter.

Får stanna

– För ett tag sedan åkte vi tillbaka till ett vattenfall som vi besökte med kyrkan när Viktor var liten. Vi har fått hjälp med att utforska Sverige, säger hon.

Arbetsgivare, idrottsföreningar, kyrkan och medborgare har alla bidragit till att familjen integrerats på ett bra sätt. Anastasiia Borysenko tror att alla pusselbitarna har haft en bidragande roll till det positiva besked som nådde familjen för några veckor sedan. Hela familjen får stanna.

– Vi har byggt en stark koppling till Sverige. Vi har arbetat och haft en inkomst under hela vår tid här.

Hur ser du på framtiden?

– Jag tror inte att det är möjligt för oss att besöka vårt gamla hem på minst tio år till. Kanske när Viktor blivit stor. På sociala medier följer jag volontärer som arbetar med att dela ut mat till de som fortfarande bor kvar. Där får jag mer detaljerad information än medierna kan ge, säger hon.

Har inget val

Ryssarna delar ut medborgarskap till människor i ockuperade områden och många väljer att ta emot det.

– De har ofta inget val. De som är kvar är de som är gamla eller oförmögna att ta sig därifrån. Tackar de nej får de ingen pension. Hur ska de då klara sig? De som bor där vill bara att kriget ska ta slut, säger hon.

Alla unga har flyttat därifrån. Vissa till Europa och andra till Ryssland. Inte för att de har empati för landet menar hon, utan för att de kan språket och har släktingar där.

"Skrämmande"

Nu talar USA och Ryssland om ett slut på kriget, över huvudet på alla som är drabbade.

– Det är skrämmande att Ukraina inte får vara med i fredsförhandlingarna. Jag tror inte att det blir en fred, en vapenvila är troligare, säger Anastasiia Borysenko.