Nyskrivet påskoratorium uruppförs: Hoppet finns men är dolt

Tre veckor in i Rysslands anfallskrig lägger ett amerikanskt örlogsfartyg till vid Frihamnen i Stockholm. Ett par dagar senare griper den svenska polisen två personer från militärfartyget, misstänkta för att ha köpt sex av prostituerade från Ukraina.

3,2 miljoner människor har i skrivande stund flytt från landet och utgör nu den ­största flyktingströmmen sedan ­andra världskriget. Som om inte de flyendes nöd var nog kommer ­rapporter om hur ukrainska kvinnor ­försvinner in i trafficking. En av fem kvinnor som är på flykt utsätts för sexuellt våld, enligt UNHCR.

Vad har detta med påsken att göra? 

Det konkreta svaret är att alla dessa livsöden skulle kunna gestaltas i Gustav Vasa kyrka på påskafton. Gud har inga andra händer än våra heter ett nyskrivet påskoratorium som uruppförs då. På scen står vår tids utsatta. Fonden är pandemin, den globala kris som vi för bara ett par ­månader sedan, innan kriget bröt ut, trodde var 2020-talets största. 

Repetitionerna pågår framför altartavlan, som på påskafton kommer vara gömd bakom en scenografi föreställande höghus och prydd av bilder med den kors­fäste Kristus. 

Skådespelaren Marika Lagercrantz regisserar. Hon gör även en av rollerna. Hennes karaktär heter Isa och är en av dem som under pandemin blivit offer för det ökade våldet mot kvinnor. Tack vare en granne som ingripit har hon överlevt makens slag.

Bredvid Marika Lagercrantz står Lena T Hansson. Hon spelar Lisbet, en kvinna som tillfrisknat från covid-19. Lisbet har tidigare trott sig stå över alla risker. Nu är hon tacksam att hon lever.

– Har du motstånd, säger ­Lisbet till Isa när hon tvekar vid scenkanten. 

Isa har aldrig tidigare talat om hur hon misshandlats år efter år. Steget att höja rösten är stort.

– Jag vill inte, säger hon.

Lisbet tar Isas hand. Hon vill stötta, få Isa att berätta för världen om våldet.

Det är ett och ett halvt år sedan prästerna Johannes Svanerud och Sandra Signarsdotter började skriva på ett nytt påskdrama. I bakgrunden fanns församlingens julkrubba, en tradition som drar besökare år efter år. Tanken var att skapa ett återkommande arrangemang även för påsken. 

Genom pandemins omställda församlingsverksamheter fanns utrymme för de båda att vara kreativa. 

– Vi ville inte göra ett vanligt påskspel. I stället har vi utgått ifrån hur omvärlden ser ut här och nu, säger Sandra Signars­dotter.

Resultatet har blivit ett oratorium med nykomponerad musik av Emanuel Olsson, framförd av fem musiker, fyra körsångare och sju skådespelare som var och en ger röst åt ett aktuellt livsöde. 

En av pandemins akuta frågor var just den om våld mot kvinnor, där statistik snabbt visade att våld i nära relationer ökade markant. 

– Kriser ökar utsatthet. Fattiga blir fattigare. Handel med kvinnor och barn ökar. Våldet ökar, säger Sandra Signarsdotter.

Till karaktärerna som skildras hör den unga mannen som dras in i gatuvåldets machokultur, liksom flyktingen.

– Det talas och forskas mycket om existentiell hållbarhet i dag. Vad innebär det? Är det hållbart att människor som flytt hit inte blir tagna på allvar eller sedda i sin helhet, säger Sandra ­Signarsdotter.

På rollistan finns också en influencer som berättar om dubbel­livet att utåt sett ha allt men känna sig förlorad inombords, och en transperson som känner sig hemlös i sin egen kropp.

– Transfrågan är en pågående diskussion i kyrkan. Vi i församlingen möter dem som debatten handlar om, säger Sandra Signarsdotter.

Oratoriet utgår från Bibelns texter, men inte dem som vanligtvis förknippas med påsken. I stället är det Matteus 25: 35-40 som står i centrum: ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta…”  Vad betyder det för oss i dag, frågar Johannes Svanerud. 

– Alla törstar efter något, efter bekräftelse. Vi vill tillhöra. Utöver de specifika livsödena i oratoriet finns en karaktär som representerar hela mänskligheten. Han söker Gud, en kraft, en tro eller en relation. 

Törst, utsatthet och offer. ”Gud har inga andra händer än våra” kretsar kring lidandet. Det kan ses som exempel på hur långfredagen blivit den av påskens dagar som starkast slår an hos en ­sökande publik i en postsekulär tid.  

Johannes Svanerud och Sandra Signarsdotter skildrar en mänsklighet som inte känner till uppståndelsen. Påskdagen kan bara anas. Hoppet finns, men är ännu dolt.

– Även om uppståndelsen är självklar för oss som rör oss i kyrkan, är det många som inte erfar den i sina liv. Den som lider är inte där, då måste vi ta ett steg till­baka, menar Johannes Svanerud.

Oratoriets texter talar däremot om tröst, förklarar han.

– Lidande kan mötas med tröst. Själavårdens regel är att aldrig säga ”det kommer att bli bra”. I stället ska kyrkan våga vara i det meningslösa, gå bredvid den som är drabbad, säger ­Johannes Svanerud.

Kyrkan kan också lyfta fram teologins bearbetning av upplevelsen av en Gud som är närvarande i sin frånvaro, menar Sandra Signarsdotter. Hon nämner Dietrich Bonhoeffer och Simone Weil. Ett annat namn är Gustaf Wingren, som talar om en gudsrelation där varje människa tar emot liv av andra ”genom att andas och leva”.

Sandra Signarsdotter är aktuell med boken En del av livet, där hon intervjuat människor som förlorat en nära anhörig. De har beskrivit hur de lever i ”aldrig­heten”, ett annat ord för lidandets vakuum.

Den som lider känner ofta att allt står stilla. Först i efterhand blir det tydligt att det även mitt i mörkret pågick en rörelse. Rörelsen i oratoriet handlar om upprättelse. Genom att höra varandras berättelser växer empatin och solidariteten, säger Johannes Svanerud. 

Marika Lagercrantz blev tidigt kontaktad av Johannes Svanerud och Sandra Signarsdotter. Första manusversionen fick tummen ner, längdmässigt: ”Ni har skrivit manus till en hel film”, sa hon till textförfattarna.

För Marika Lagercranz är oratoriet en påminnelse om vittnesbördets kraft.

– Att få berätta är i sig upprättande. Det finns så många exempel på det, från sanningsdomstolar till Anonyma alkoholister. Isa, som jag spelar har nog aldrig pratat med någon om sitt lidande förut. Nu ger församlingen henne en möjlighet.

Hon är glad att få medverka i en scenisk framställning i kyrkorummet. Arkitekturen gör stämningen koncentrerad och den andliga dimensionen skapar djup.
– Kyrkan är ett rum där lidandet får plats, precis som teatern. Det gör att alla ryms. I andra världar utesluts ofta många människor. 

Även Lena T Hansson, som i unga år rörde sig mycket i kyrkan – bland annat spelade hon orgel i flera år, uppskattar kyrkorummet som plats för gestaltning av tidens aktuella frågor. 

– Oratoriets titel, Gud har inga andra händer än våra, sammanfattar det många känner nu runt hela jorden. De kriser som pågår, det kommer inte dimpa ner någon räddning från himlen. Det är upp till oss.