Terezie Remencová började lära sig svenska för ett och ett halvt år sedan. Nu har hon vigts till präst i Svenska kyrkan.
– Det känns fantastiskt, säger hon.
Hennes resa började i Mähren i östra Tjeckien, där hennes klasskamrater bjöd med henne till katolska kyrkan. Terezie Remencová döpes som 14-åring och genom en välkomnande ungdomspräst förälskade hon sig i liturgi. På gymnasiet läste hon turistnäring.
– Jag tyckte om att visa det som är vackert. När jag läste Bibeln och funderade över texterna och Guds kärlek, tänkte jag att det är det vackraste som finns och jag vill dela det med andra.
Tipsades om att gå i kloster
När det några år senare var tid att bestämma vad hon skulle göra efter gymnasiet, kände hon en kallelse till präst.
– Jag berättade för mina kompisar som skrattade åt mig och sa att du är kvinna, det går inte, men du kan gå i kloster.
Hon besökte en katolsk orden i hopp om att det kunde vara hennes kallelse, men upplevde arbetet där långt ifrån det prästämbete som hon längtade efter.
Under samma tid blev Terezie Remencová outad av en vän som homosexuell.
– Det var ett helvete. I kyrkan slutade de prata med mig, för jag var syndare och jag insåg att det här är kanske inte kyrkan för mig. För om kyrkan inte vill ha mig, är det är kanske inte heller platsen där Gud vill ha mig.
Prästerna ville inte synas med henne
I stället blev det universitetsstudier. Först religionsvetenskap och judiska studier. Sedan teologi, med målet att bli präst, på husitiska fakulteten (se faktaruta).
Hon engagerade sig för mänskliga rättigheter och kämpade för att ändra synen på hbtq-personer inom husitiska kyrkan. Men även om det fanns församlingsmedlemmar som ville samma sak, fick de inget gehör hos kyrkans ledning.
– Jag ville vara husitisk präst, men det var inte lätt att samarbeta. Ibland under praktiken sa kollegorna att de inte ville fira gudstjänst eller vara på kontoret med mig. Jag frågade varför och de sa “för jag vill inte att människor tror att jag också är homosexuell när de ser mig i ditt sällskap”.
Blev inspirerad av Antje Jackelén
Det här fick Terezié Remencová att ställa några frågor till sig själv.
– Det handlar inte bara om mig, att jag vill bli präst till varje pris, utan också mitt sammanhang, att kunna bygga relation med församlingen. Och frågan är: Vill ni ha mig?
Terezie Remencová kom då ihåg det en polsk präst sagt till henne i tonåren:
– Han berättade som något hemskt att i Sverige är en kvinna ärkebiskop, men jag blev inspirerad.
"Inte kallade att härska över människor"
Därför reste hon till Svenska kyrkan i Wien för att få stöd och fick veta att i Sverige finns det biskopar som inte prästviger dem som inte viger samkönade par. Hon tog kontakt med rekryteringsadjunkten i Karlstads stift.
– Jag fick ett så bra bemötande. Under praktiken i församling förra året var alla så tålmodiga och öppna. Jag kände mig inte stressad eller pressad, utan väldigt välkommen i Karlstad stift.
– Nu är jag i en kyrka där jag känner att Bibeln inte har monopol på sanningen eller berättar vad alla behöver. Vi är kallade till tjänst, inte till att härska över människor.
Du har lämnat mycket för att följa kallelsen. Finns det sorg över det eller är allt “bra” nu?
– I kristendom vandrar hopp och tro tillsammans. Varje gång jag ber framför korset ser jag inte bara lidande, utan också uppståndelse. Det finns sorg, trauma och frustration för att jag vill göra mer för mitt land och min kyrka. Jag kan inte göra allt, men jag kan överlämna det i Guds händer och hittar kraft i bönen.
Hur har du upplevt bemötandet som hbtq-person i Svenska kyrkan?
– I Tjeckien attackerades jag och min sambo flera gånger. Jag grät av glädje när jag kom till Sverige, för ingen bryr sig. Min sambo är så stort stöd för mig och möjligheten att kunna presentera henne för församlingen är fantastisk, för kärlek är för vacker för att gömmas.
Utmaning med värmländska dialekter
I Sverige är det främst hennes kultur och språk som får Terezie Remencová att känna sig annorlunda.
– Jag fortsätter med kurser i svenska, men det hjälper inte för i Värmland har de ibland sin egen dialekt i varje by. Men mina erfarenheter av en stor flytt hjälper mig att förstå våra vänner som kommer från andra länder till Sverige, de som kyrkan har svårt att nå annars, säger hon.
Nu påbörjar Terezie Remencová sitt år som pastorsadjunkt i Alster-Nyedsbygdens församling i Karlstads pastorat.
– Jag är nyfiken på församlingen och ser fram emot att träffa och lära känna alla, för det har varit min dröm att bli folkkyrklig präst.
