Det finns en mystik kring moderskroppen som jag inte tyckte om ens när jag själv var gravid. Jag minns väntrummet på mödravårdscentralen – på väggen där hängde en jättegravidmage avgjuten i gips, och intill satt en lapp med kontaktuppgifter till någon mammamystiker som man kunde kontakta för att få sin egen mage förevigad.
Jag minns att jag fnyste där jag satt och väntade på sjuksköterskan. Och när jag läser texten om hur Maria får ett besök av ängeln Gabriel, och minns alla mystikanstrukna betraktelser jag gjort utifrån texten, så skäms jag lite. För det här är en berättelse om en ung kropp som blir använd för ett högre syfte, och det är inte oproblematiskt.
Temat för söndagen som kommer är Guds mäktiga verk. Om det är Guds förmåga att inta en ung kvinnas kropp som är det mäktiga, så vill jag å det bestämdaste protestera mot en sådan tolkning. Om det är Guds förmåga att skapa liv överlag så finns det lika många exempel på det som det finns liv i världen.
Det som för mig står fram som mäktigt i den här berättelsen är en ung människas enorma förmåga att överleva och leva i väldigt svårbegripliga och otrygga situationer. Det skulle jag vilja gjuta av i gips, om något. Guds förtroende för och förtrogenhet med människans förmågor i skarpa lägen.
Som råheten i att vara en ung människa. Råheten i att vara en ung kvinna för tvåtusen år sedan, och bli tagen i anspråk som Maria blir. Råheten i att föda fram ett barn, utan att bli galen av smärtan och ansvaret – det är mäktigt. Och i det finns Gud, tänker jag. I närheten av människan som genomlever något rått, starkt, krävande, smärtsamt - oavsett kön. Det är något annat än mystik.
Ibland talas det om kvinnan som “det starkare könet” eftersom hon kan bära liv i kroppen. Inte sällan hör jag sådana hyllningar inifrån kyrkan. Jag minns dem också från skriften Positivt nej till kvinnliga präster som jag en gång fick av en präst.
Där stod att läsa: ”Det är på grund av Guds omsorg om kvinnan som Gud insätter männen som sina församlings herdar och lärare. Det är inte ett privilegium som förmenas kvinnan utan ett tungt ansvar som Gud låter henne slippa”.
Här beskrivs hur kvinnor är så skyddsvärda att de behöver en alldeles särskild behandling. Eller det här citatet av författaren William Golding (min översättning) ”Kvinnorna är vida överlägsna och har alltid varit det. Vad du än ger en kvinna, kommer hon att bli större. Om du ger henne spermier kommer hon att ge dig ett barn. Om du ger henne ett hus, kommer hon att ge dig ett hem. Om du ger henne mat, kommer hon att ge dig en måltid. Om du ger henne ett leende, kommer hon att ge dig sitt hjärta. Hon förmerar och förstorar allt som ges till henne.”
I det här citatet beskrivs hur kvinnor är så magiska att de förtjänar upphöjelse. Båda attityderna är avståndsskapande. Och gipsavgjutningen på mödravårdscentralen var ett exempel på den här kvinnomystiken.
Men livet skapar vi tillsammans. Ingen ska behöva särskiljas från mänskligheten för att sitta på piedestal. Ingen vill vara så ensam.
Guds mäktiga verk. Vad är det för något? Det är att kvinnor och män och icke-binära och ungdomar och barn och gamla tillsammans bär livet. Att vi klarar av det. Att vi på något sätt tvingas att ha tillit även när vi inte har tillit, för att vi bara måste.
Och att Gud är tätt, tätt intill oss när vi tar oss igenom passagerna. När vi bär barn, föder barn, lever med barn, lever med ungdomar, blir vuxna, blir gamla och dör. Livet. Det är och förblir vad jag tänker på som Guds mäktiga verk.
Camilla Lif,
Präst
