Jag menade det jag sa. Jag trodde på det. Jag blev glad av det. Det jag sa var unikt i varje enskild situation och det var ord som riktades mot varje enskild person. Samtidigt var det en fråga om en större och längre gemenskap.
Mina kollegor i prästämbetet och i den världsvida kyrkan säger samma sak, med jämna mellanrum. Tänk, så många som har deltagit i måltidsgemenskapen genom historien. Nattvardsbord som dukas med ljus, blommor och ett varmt välkomnande när allt är tillrett. Måltiden sträcker sig över tid och rum och är försoningens och rättvisans tecken i en söndrad värld. Alla som vill får delta, inkluderingen är radikalt annorlunda.
Vi delar brödet och smakar vinet och är fastän många en enda mänsklighet, ty alla får vi del av ett och samma bröd. Livets bröd. Jesus kommer till oss i fysisk bemärkelse och måltiden blir till ett gemensamt och individuellt kroppsminne. Tänk att få vara en del denna gemenskap. ”Kristi kropp för dig utgiven”, hur många gånger har inte just de orden uttalats och hur många gånger kommer de inte uttalas i framtiden.
Det är storslaget att tänka på denna kristna fredsrörelse som med kärlek sänds ut i världen. Vi kallas till denna tillfälliga rastplats, gång på gång, men också till att lämna den för att gå ut i vardagen och världen med korset i ryggen, öppna händer att göra det som är rätt och gott och med Guds kärlek i våra hjärtan.
Det finns många fina nattvardspsalmer som slår an en ton för vad det är frågan om. Psalm 396, till exempel; ”Här är rymlig plats. Här är Guds bord. Ett stråk av himmel och en doft av jord. Ej ens änglar anar eller vet, de djup som ryms i Guds barmhärtighet.” Mottagandet av livets bröd öppnar för mysteriet, försakan och generositet.
Vad mer behöver vi egentligen? Hur kan vi dela med oss av de gåvor vi har fått och ta emot gåvor som andra har fått? Hur kan det komma sig att den mättnad som det lilla brödet ger väcker ett så stort hopp om att det går att förändra världen? Människor ska inte svälta. Det var aldrig tänkt så.
Söndagens episteltext inleds med meningen: ”Lägg därför bort all slags ondska, falskhet och förställning, avund och förtal.” Det går numera inte en dag utan att vi på olika sätt tar del av just allt detta genom alla nyheter, falska och sanna.
Livets bröd erbjuder oss något helt annat, något som tycks vara genomgripande och livsomvälvande. Vi tror inte att ondskan kommer få sista ordet och prästkollegorna menar det de säger när brödet bryts och utdelandet sker.
Det finns en glädje över att Gud ser till det goda i sin skapelse och denna glädje är stillsam och sprudlande på en och samma gång. Gud är konstant i en värld som snurrar och vi kan kanske kalla sakramentsförvaltningen för taktil kristendom.
Vi får använda våra sinnen, ta emot med våra bara och öppna händer, se andra människor i ögonen (om vi vill det) och höra ord som har traderats och som kommer att traderas. Orden: ”Kristi kropp för dig utgiven” är obegripliga och begripliga på en och samma gång. Vad vi känner när vi inbjuds till måltiden har betydelse.
Tänk om vi som tar emot brödet och vinet deltar i en motståndshandling och på samma gång en fredshandling – inte primärt i kraft av oss personligen utan i kraft av Guds kärlek?
Gud kommer till oss i måltiden, men också i våren, samförståndsleenden och vänligheten. Nu när ljuset återvänder och spelar sina strålar i den nya grönskan och på vattenytan får vi leva i tacksamhet, hänförelse och tillit, trots allt annat som också är. Kanske kan vi ställa oss frågan – är det kärlekens och hoppets Gud som vi vill tjäna eller ska vi låta oss styras av rädsla?
Jag tror att rädslans konsvenser bland annat är allt det där som nämns i episteltexten. Och om du söker något konkret att ta fasta på i ambitionen att leva ett så fredligt liv som möjligt, i gemenskap, kan du prova att delta i kyrkans nattvardsfirande på söndag. Du är bjuden, alla är det. Jesus sa: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig ska aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.”
