Kan krig någonsin vara rätt?

När är det rätt att föra krig? Kan det någonsin vara det? Bör Nato aktivt stödja Ukrainas försvar?

Rysslands invasion av Ukraina har aktualiserat frågor som åtminstone inte jag funderat över på ett bra tag. Jag reagerar därför när jag läser i nyheterna den 16 mars om att Internationella domstolen i Haag beordrat Ryssland att upphöra med sin invasion, ­eftersom de inte sett några bevis för att kriget skulle vara motiverat.

Kan det verkligen finnas något sådant som ett motiverat krig? Spelar det verkligen någon roll vad en domstol menar? Som bekant upphörde Ryssland inte med invasionen trots domstolsutslaget.

Själva idén om att en domstol kan yttra sig om ett krig är motiverat eller inte går historiskt tillbaka på det som brukar kallas läran om det rättfärdiga kriget.

I den kristna kyrkan har läran en lång tradition. Visserligen var den kristna rörelsen före Konstantin väsentligen pacifistisk. I takt med att kyrkan blev en alltmer etablerad del av det romerska riket konfronterades den dock med frågor som huruvida kristna kunde vara soldater och om den politiska makten kunde ha ett ansvar för människors väl och ve.

Augustinus anknöt på 400-talet till den antika läran om det rättfärdiga kriget, framför allt till konsuln och filosofen Cicero, och bildade skola. Läran togs upp och förfinades i den kanoniska lagen och av Thomas av Aquino. Även efter reformationen har Martin Luther, Jean Calvin, Karl Barth och andra ledande teologer förespråkat versioner av den. Också den moderna folkrätten har anknutit till läran.

Kritiker har hävdat att en lära om det ”rättfärdiga” kriget låter ungefär som en lära om en ”rättfärdig” otrohet. På vilket sätt skulle ett slags juridisk lära kunna motivera något som i sig är ont? Men riktigt så enkelt är det inte.

Läran om det rättfärdiga kriget utgår från vad som brukar kallas ”moralisk realism”, det vill säga insikten eller åsikten att krig är en mänsklig realitet vare sig vi vill det eller inte, åtminstone i det bristfälliga tillstånd vi lever nu. Dess poäng är inte att legitimera krig utan att begränsa dem genom att uppställa vissa kriterier för vad som är motiverat och vad som inte är det. Krig är inte ett rättslöst tillstånd.

Vad vi än kan ha för åsikt om läran om det rättfärdiga kriget som sådant är det intressant att titta på dess kriterier. Dessa hjälper oss att tänka över kriget.

De första kriterierna rör rätten att föra krig (jus ad bellum). Finns det ett legitimt skäl att inleda ett krig? Domstolen i Haag tyckte inte Ryssland hade något legitimt skäl, även om de hävdade att det var en förebyggande åtgärd, men däremot låter det rimligt att tänka sig att Ukraina har rätten på sin sida när de försvarar sig mot Rysslands invasion.

Vidare: är de som beslutar om kriget legitimt tillsatta? Finns det något skäl att tro att framgång är möjlig? Finns det andra vägar att försöka lösa konflikten? Och, inte minst, finns det skäl att förmoda att krig verkligen kan förhindra något ont och åstadkomma något gott?

Skulle dessa kriterier faktiskt följas så är det knappast möjligt att motivera ett anfallskrig. Självförsvar i händelse av anfall, men också hjälp åt andra att försvara sig, är vad läran om det rättfärdiga kriget tillåter.

Läran omfattar också en andra del som rör hur de stridande ska uppträda under kriget (jus in bello). Här handlar det om att civila mål, vare sig det rör sig om människor eller byggnader, inte är ­legitima. Mer våld än nödvändigt får inte användas. Krigsfångar ska behandlas på ett humant sätt. Vapen vars effekter inte kan kontrolleras (kärnvapen eller biologiska vapen) får inte brukas och krigföringen får heller inte använda sig av tortyr, våldtäkt och så vidare.

De rapporter som når oss dagligen talar sitt tydliga språk: vad som pågår i Ukraina följer inte dessa kriterier. Vi kommer utan tvekan få följa en rad uppmärksammade mål om krigsbrott i framtiden. Men här finns också ett memento för den försvarande makten som mer har rätten på sin sida: Även ett försvarskrig måste syfta till att återställa en rättvis fred så snart som möjligt och får inte tas som en förevändning för hämnd.

Har läran om det rättfärdiga kriget någon aktualitet i vår egen tid? En inte så ovanlig invändning mot läran om det rättfärdiga kriget som framförts i modern tid är att inget krig är i närheten av att leva upp till dessa kriterier. Skulle vi verkligen följa läran om det rättfärdiga kriget skulle inga krig vara motiverade.

Påven Franciskus har yttrat till den till synes ­regimvänlige Kirill som är patriark för den rysk-ortodoxa kyrkan att tanken på ett rättfärdigt krig är ­obsolet, men har också bejakat Ukrainas rätt att försvara sig. Det är ett faktum att läran om det rättfärdiga kriget inte riktigt håller vad den lovar, eftersom den återkommande har använts för att legitimera ­anfallskrig (tänk på korstågen).

Samtidigt kan vi notera att det är vanligt att även anfallande makter försöker legitimera sina invasioner med hänvisning till något annat än ren makt. I Rysslands fall handlar det om ett försvar (påstår man) mot ”synd” och ett tryck från ”liberala utlänningar” att hålla ”gayparader” men också mot Ukrainas ”upprustning” och deras ”förtryck” av ryska minoriteter. Om detta är ärligt menat är faktiskt svårt att säga, men inte desto mindre anförs alltså ”skäl” för den militära operationen.

Även om läran om det rättfärdiga kriget nog oftast är verkningslös inför krigets realiteter kan den användas för att vederlägga sådana skäl. Rysslands skäl, inte minst de förstnämnda, skulle aldrig kunna motivera invasionen ens om vi trodde de var legitima, eftersom reaktionen strider mot all proportionalitet.

Vad läran förser oss med mer än något annat är ett moraliskt-juridiskt språk med hjälp av vilket vi på ett förnuftigt sätt kan bedöma krigets realiteter.

Sagt med andra ord: de ­internationella dom­­stolarna och deras domar, om än aldrig så verknings­lösa på kort sikt, framstår som ett moraliskt anständigt försök att göra reda för kriget och dess konsekvenser i en annars mycket mörk tid.

Ola Sigurdson