Pristagaren Katarina Pirak Sikku: Mitt arbete blir aldrig klart

Det är för sitt långvariga konstnärliga arbete med att göra samisk kultur och identitet synlig i både kyrka och samhälle som Katarina Pirak Sikku får priset. Och det ges särskilt för hennes "goda och intensiva arbete" med att visa hur Rasbiologiska institutets arbete drabbade samerna.

Erik-Oscar Oscarsson är ordförande i Samiska rådet i Svenska kyrkan.

– Rasbiologiska institutets verksamhet har skapat många ärvda trauman. Genom sitt konstnärskap arbetar Katarina Pirak Sikku för en upprättelse från detta övergrepp, säger han.

– Hon har även lyft fram den svenska rasbiologins inverkan, Svenska kyrkans del i den, och de konsekvenser den fått för samer. Det är något som vi ständigt måste våga prata om.

Katarina Pirak Sikku gick ut Konsthögskolan i Umeå 2005 och har sin hemvist i Jokkmokk. När Kyrkans Tidning når henne på telefon, säger hon:

– Det är ett ensamt yrke, att vara konstnär, och att få ett sådant här pris visar att det man gör har betydelse. När jag tittar tillbaka och funderar på det jag har gjort, blir det här ett erkännande: Det jag vågade pröva var värt att pröva. Det jag har gjort var något värdefullt.

– Ett pris blir ett bevis på uppskattning för det man gör som ensam konstnär. Det är fint och hedrande att få en sådan feedback.

Katarina Pirak Sikku beskriver sin konst som ett sätt att få berätta sin egen historia.

– Jag har ett driv att sätta min agenda, jag plockar upp frågor som jag känner mycket för. Jag har grävt i det som det Rasbiologiska institutet gjorde men blicken har varit fäst på de undersökta, inte på själva institutet och deras verksamhet. Den har jag varit ganska ointresserad av och låter andra titta på.

Hon berättar om hur hon studerat hur undersökningarna av samerna gjordes och hon har mätt sig själv på samma sätt. Hon har trampat de stigar och gått de vägar som andra gått, och hon har känt efter i sig själv och i sin egen kropp hur allt har känts.

– Det rent fysiska gjorde inte ont, det här handlar om en annan smärta. Det har varit ett hårt arbete och ett stort arbete att hitta rätt tonalitet.

Hon uppskattar de spontana samtal som uppstår när människor tar del av hennes verk.

– Mitt konstnärskap kan generera helt andra samtal än vad man annars kanske skulle ha. Vittnesmålen som jag har fått kring institutets verksamhet har varit jättevärdefulla. Det muntliga har verifierat det skriftliga som jag fått del av genom mitt läsande i arkiven.

Katarina Pirak Sikku berättar att hennes arbete började i samband med examensarbetet på Konsthögskolan.

– 18 år har gått men jag blir aldrig klar. Jag har fått omvärdera mycket av mina uppfattningar som jag hade då. En period var jag besatt av institutets chef Herman Lundborg, men jag bryr mig inte om honom längre. Förövaren är inte intressant. Det är själva resan som är störst, att jag fått fullt fokus på det samiska.

I fjol gjorde hon en utställning där hon stängde fotoalbumen, paketerade in dem.

– Det var en form av avslut för jag hade ingen lust mera att titta i alla dessa album med det fotografiska materialet. Det var ett sorgligt verk att göra men jag satte punkt för en process, även om det inte är avslut på allt.

Nu arbetar hon med ett nytt projekt där hon "snöat in på renmärken som blir som mönster men jag vet inte vart det hela leder".

 Hur tänker du kring Svenska kyrkans ursäkt till samerna?

– Den stora frågan är hur vi samer tar emot ursäkten. Den frågan är det bara vi som kan hantera och arbeta med. Kyrkan hade behov av att ge ursäkten, kyrkan var redo och det var fint, men jag vet inte om vi samer var redo för den, varken på individ- eller gruppnivå.

– Jag tycker inte att vi har diskuterat det här tillräckligt i det samiska samhället.