– För mig har det varit jätteroligt! säger Elisabeth Kronqvist. Jag har varit i skarpt läge tre gånger!
Hon blev kyrkvärd 1980 och har läst bibeltexter och bett kyrkans förbön i gudstjänster många gånger sedan dess.
Helt ny utbildning
I höstas påbörjade hon tillsammans med ungefär femton andra i Vetlanda pastorat något helt nytt: en utbildning till veniat.
Det betyder att hon studerar och tränar för att själv kunna leda gudstjänster och att hon ”har varit i skarpt läge” betyder att hon har fått prova.
– Första gången var det andakter på två särskilda boenden, berättar hon. Den andra var en konsert med ”Förklädd Gud” där jag reciterade och höll en betraktelse, och den tredje var på nyårsbönen i Vetlanda kyrka.
Veniater har funnits i Svenska kyrkan länge. Tidigare var det biskopen som utsåg lekmän som skulle kunna leda gudstjänster och predika. De har haft en praktisk funktion i perioder när det inte har funnits tillräckligt många präster, men många har också hjälpt till regelbundet därför att församlingarna och de själva tycker om det.
I Vetlanda pastorat fick Sören Johansson, som är präst, och Johanna Salomonsson, som är församlingsassistent med ansvar för undervisning, kyrkoherdens uppdrag att starta en församlingsveniatutbildning förra året.
– Vi fick det presenterat för oss, säger Elisabeth Kronqvist. Jag tänkte: å, det kan jag aldrig. Men jag sov på det två nätter, och sedan anmälde jag mig.
"Har jag gett mig in i det här?"
Nu har hon gått på en rad träffar i Ekenässjöns kyrka tillsammans med de andra. Studiematerialet är dels en bok som är skriven just för veniater, Emmausvägen, dels Den svenska psalmboken.
De flesta av dem som går kursen är kyrkvärdar, men pastoratet utbildar också några anställda. Johanna Salomonsson, som leder kursen tillsammans med Sören Johansson, fick själv venia när hon studerade teologi för ungefär tio år sedan.
Båda två har Erik Keijser, en av de präster som arbetar på stiftskansliet i Växjö, som handledare. Det är också han som har skrivit boken Emmausvägen.
– Den är väldigt grundlig, säger Elisabeth Kronqvist. Han är mån om att man ska förstå!
– När jag läser den tänker jag: är det så här svårt? säger Sören Johansson och skrattar lite. Har jag gett mig in i det här?
Ett ansvar att predika
Sören Johansson är pensionär, men lovade att fortsätta arbeta varannan vecka och fick kursen som en av sina arbetsuppgifter. Nu får han ibland sällskap i arbetet med predikan.
– Jag förbereder söndagens gudstjänst tillsammans med Marie Danvall (som också går kursen, red:s anm) – vi har gudstjänster båda två den här gången, berättar han. Nu tänker jag: vad ska jag säga? Men också: hur går det för Marie?
– Man ser olika saker i bibeltexterna, säger Johanna Salomonsson. Min stora behållning är att vi pratar om dem tillsammans. Kursen har blivit ett rum att göra det i.
– Det är ett ansvar att predika, säger Sören Johansson. Jag märker att jag påverkas mycket av det vi talar om när vi ses på kursen.
De blivande veniaterna i Vetlanda är i olika åldrar och har olika bakgrunder. Några som började har hoppat av eller tagit paus för att kanske komma igen senare. Det kan kännas tungt att lova att predika, särskilt om man är van vid att det ska vara på ett visst vis.
– Men är det en snickare som predikar så får det gärna dofta lite sågspån, säger Sören Johansson. Man ska vara den man är.
– Det är en trygg grupp där man vågar prata och dela med sig, säger Johanna Salomonsson.
– Ja, jag känner mig aldrig hämmad så att jag inte vågar säga det jag tänker på, säger Elisabeth Kronqvist.
Kursen avslutas i maj
Sören Johansson berättar att han fick venia när han studerade teologi och att han kände att det var ett stort ansvar – men också ensamt eftersom ingen frågade hur det gick när han hade varit någonstans och lett en gudstjänst.
– Man ska ta det i småbitar, säger Johanna Salomonsson. Det är viktigt att man får prova så att det inte blir bara något som ska hända långt fram.
I maj avslutas kursen med en sändningsgudstjänst, och veniaterna skickas symboliskt tillbaka till sina hemförsamlingar. En ny kurs kan börja i höst.
– Ännu så länge går vi i rätt otrampade spår, säger Sören Johansson. Vi kan inte säga hur vi gjorde förra gången. Man kan säga att huvudregeln ska vara att det är bra att vi präster kan ringa och be om hjälp men att det inte bara är i sådana situationer de ska få predika. De är en tillgång. Evangeliet blir fullödigt genom dem.
