Kretslopp nyckel till överlevnad

Makarna Anders och Ann-Kristin Ölunds gård i Ale utanför Luleå är lätt att känna igen, trots att byn är höljd i ett tjockt dimtäcke. Solcellerna på uthuset syns på lång väg.

Flyttlasset norrut från Uppsala gick efter att Anders arbetat tre decennier med bistånds- och hållbarhetsfrågor inom Svenska kyrkans internationella arbete. Ett arbete som tog honom till tre kontinenter.

– När vi gjorde det första internationella uppdraget tillsammans, tre år i Etiopien under tidigt 80-tal, så växte motivationen. Vi förstod båda två att vi kunde göra skillnad för människor på gräsrotsnivå, säger Anders Ölund.

Anders och Ann-Kristin anlände till Etiopien i en för landet tuff period. Etiopien hade just gått igenom såväl svältkatastrof som politiska oroligheter.

– De undernärda barnen vi mötte då sitter fortfarande kvar inombords. Under svälten organiserade vi kokning av proteingröt i stora tunnor, gröt som sedan delades ut till tusentals barn, säger Ann-Kristin Ölund, som är läkare och hon stöttade primärhälsovården.

För Anders handlade arbetet om att öka livsmedelsproduktionen på lokal nivå och att stärka ekosystemen genom förbättrad jord- och vattenhantering.

Under åren i olika utvecklingsländer blev det för Anders Ölund tydligt att vi i västvärlden har mycket att lära av hur jorden brukas på andra håll.

– Ökad urbanisering gör oss beroende av industrijordbruk – men halva världens mat produceras fortfarande i småskaligt jordbruk, i mosaiklandskap med rik biologisk mångfald och en hög grad av inlagring av kol i markerna, säger Anders Ölund.

Han menar att dagens livsmedelsproduktion innebär att jorden riskerar att utarmas, då det lokala kretsloppet av näring brutits och mullhalten i jorden minskar utan djurhållning och gräsmarker.

– Vi tar mat från en plats och kör den till stan utan att få någon gödsel tillbaka. Det som blir över går i stället in i reningsverket och landar i den redan övergödda Östersjön, säger Anders Ölund.

Vid granngården i Ale produceras ekologiskt nötkött och mjölk. Där hämtar Anders kogödsel med skottkärran.

– Köttfrågan är inte svartvit, de öppna beteslandskap vi har kvar i Sverige binder stora mängder kol jämfört med mark som plöjs årligen, säger Anders Ölund.

För att öka kväve- och mullhalten i landen vid gården i Ale grävs det mesta av restprodukterna från odlingen ner igen. Anders Ölund visar en plätt där det i fjol lades ner en ordentlig laddning kogödsel. Nu trängs gigantiska kålhuvuden, redo att skördas.

Odlingen är en sak han lyfter för att minska utsläppen, solenergi en annan. Solcellerna på uthuset producerar cirka 4 000 kilowattimmar el varje år, samtidigt som solfångarna bidrar med varmvatten för uppvärmning av bostaden.

Runt det röda trähuset ligger odlingslanden tätt. Broccoli, kål av olika slag, bondbönor och pumpor. Många sorters potatis, och 20 tomatsorter.

– Många är nog rädda för att odla, man tycker att det är svårt och komplicerat. Det viktiga är att prova sig fram. Varför ska vi importera lök när den växer fint här, säger Anders Ölund.

Han lyfter också vikten av att sprida kunskap för att vi som samhälle ska kunna vända den dystra utvecklingen i klimatfrågan.

– Det gäller att förstå att vi som individer har en påverkan på de här globala frågorna. När regnskogen i Amazonas brinner, så är det för att vi i väst efterfrågar sojabönor som används till bland annat foder. Varför inte ge korna inhemskt proteinfoder i stället, säger Anders Ölund.

Som pensionär har han all tid i världen att experimentera med egen matproduktion – och förbättra det lokala kretsloppet.

– Det vi gör här är naturligtvis en väldigt liten del i det stora sammanhanget. Men samtidigt är vi en del av lösningen, inte problemet. Om fler som har en jordplätt skulle odla lite, så ger det resultat i slutändan. Samtidigt har vi ju alla var sin röst, och blir fler medvetna om riskerna med ett varmare klimat kan vi sätta press på politikerna, säger Anders Ölund och fortsätter.

– Vi kommer inte kunna vända Titanic med ett par åror. Men är vi många som sträcker ut årorna, och samtidigt övertygar kaptenen att ändra kurs, då är det kanske inte för sent.

Simon Eliasson
redaktionen@kyrkanstidning.se