Också på Västbanken och i Israel präglas livet av kriget i Gaza.
"Nöden är större än den hjälp vi kan ge"
-Barnen i våra skolor påverkas, lärarna också, och föräldrarna på väg till skolan är oroliga, rädda och ingen skrattar, säger Sani Ibrahim Azar.
Det finns ingen luthersk kyrka i Gaza, men församlingsmedlemmar har vänner och släktingar där.
- En kvinna i Beit Sahour, förlorade en syster och systerns barn. Det skapar oro och ilska.
Den lutherska kyrkan är liten men har skolor och diakonal verksamhet.
- Vår tro går på två fötter, vi försöker möta de andliga behoven och det diakonala. Vi gör så gott vi kan - det är vår plikt som kyrka - men nöden är större än den hjälp vi kan ge, så människor kan bli besvikna.
Vilka reaktioner mötte ni efter attacken den 7 oktober?
-Kyrkorna tog avstånd från Hamas agerande. Vi vill inte ha terror, inte dödande, vi vill inte utsätta människor för fara. Vi är människor som vill leva.
-Men den kristna omvärlden tystnade. Vi kände oss väldigt ensamma, som om alla palestinier var terrorister och Hamas. Vi undrade om våra kristna syskon var våra styvsyskon.
Det var tyst i två, tre veckor. Sedan återupptog Norge, Sverige och Kanada kontakten, berättar han.
-Ärkebiskop Martin Modéus besökte oss och försäkrade oss om att relationen fortsätter. Anglikanerna och de ortodoxa fick besök, det var viktigt att vi fick det också.
Hur ser du på framtiden?
-I Jerusalem tar bosättarna över palestiniers hus nästan dagligen, och politiker från bosättarnas partier sitter i regeringen så de har mer makt nu. Kyrkor och kyrkogårdar har vandaliserats och ultra-ortodoxa barn har gett sig på präster.
-Men vi måste leva med goda relationer, tillsammans och med varandra. Jag tänker att först måste kriget sluta, så snart som möjligt. Vi måste få slut på dödandet. Sedan behövs tid att vila, separerade från varandra, och därefter måste vi samlas för en lösning.
Varför separerade?
-Jag och min familj har judiska vänner, människor som lever i Israel och Jerusalem, frisörer och handlare som jag känt i många år. Vi brukar tala om livet, om barnen och deras planer när vi träffas. Efter den 7 oktober förändrades situationen, vi möts inte på samma sätt nu. Relationerna behöver vila.
Hur upplever du situationen för egen del?
-Om man har ansvar så har man inte tid att tänka på sig själv. Man tänker på andra, på kyrkans arbete, på församlingens framtid, vår existens i landet, våra relationer med andra i Palestina, Jordanien och Egypten.
-Men nu när jag kommit till Sverige och får tid, börjar jag tänka på mig själv, min framtid och hur vi ska kunna leva i landet.
Kristna har funnits i det Heliga landet de senaste 2 000 åren, säger han.
-Försvinner vi förändras Jerusalem. Då saknar kyrkorna en plats och representanter i det Heliga landet, i Jesus land. Jesus föddes där och dog där. Jag tror att det är viktigt att vi finns kvar där.
-I sommar hoppas jag kunna samla alla våra församlingsmedlemmar så att vi kan träffas, stödja och uppmuntra varandra att leva vidare i landet.
