- Vi, kyrkorådet, tog beslutet därför att vi blev alltmer varse om att en fransk religiös förening, som vår, inte tillåter utåtriktad diakonal verksamhet i stor skala. Det är en av konsekvenserna från när kyrkan skildes från staten i Frankrike.
Före separationen var kyrkans makt stor inom det sociala området och kyrkan drev bland annat barnhem, kvinnohem, skolor, hem för mindre bemedlade, sjukhus och andra vårdinrättningar och äldreboenden. Efter separationen 1905 blev det lag på att kyrkan endast skulle ägna sig åt religiös verksamhet, skriver Annika Stiernstedt i sitt svar till Kyrkans Tidning.
- Migrantlagstiftningen i Frankrike är mycket oklar angående vilka hjälpinsatser som är lagliga. Som ordförande i kyrkorådet är jag ensam ansvarig för att verksamheten bedrivs på ett korrekt sätt, risken för fängelsestraff finns.
- Killarna behöver komma ut i det franska civilsamhället. Vi samarbetar med en protestantisk luthersk församling, som har skapat en organisationsform som tillåter diakonalt arbete. Vi samarbetar också med en av våra tidigare projektanställda, som har startat en förening för svensktalande afghaner i Frankrike. Vi upplåter våra lokaler för denna verksamhet under några timmar per vecka (språkkafét, reds anm).
Hur känner du att församlingen förändrades under er tid som flyktingengagerade?
- Vi trodde att problemet med flyktingströmmen var av tillfällig natur på grund av den stora flyktingströmmen till Sverige 2015. Personalen gjorde extraordinära insatser. Vi satsade allt, men vi har inte resurser att göra detta permanent.
- Vi är fortfarande stolta över de insatser vi kunnat göra.