Kyrkorna ska anpassas efter lokala behov av verksamhet

Artikeln från Anders Alberius i Kyrkans Tidning nr 19/22 påpekar behovet av bevarade sockenkyrkor som en bärande del av det kyrkliga kulturarvet samt dess nödvändighet av tillgänglighet till de samma.

Men enligt mig är inte kulturarvsfrågan den enda delen, kanske inte ens den tyngsta, för ett bevarande och existensberättigande bland våra sockenkyrkor. Jag vill lyfta några för mig kanske ännu viktigare delar av sockenkyrkornas framtid.

I rollen som kyrkoherde i ett landsbygdspastorat brottas vi med flera olika utmaningar. En del är svåra, andra glädjefyllda. Det som förenar är vår strävan att vara levande kyrkliga församlingar ända ut till glesbygden. Skapa centrum i periferin.

Där är våra sockenkyrkor samt kapell bärande byggnader för kulturarv men framför allt hoppingivande och gemenskapsbyggande. Vi behöver fler kyrkorum för större variation av aktiviteter i kyrkorummen än museala besök från intresserade turister samt gudstjänster enligt gammal ”tittskåpsuppbyggnad” (kyrko­rum med församling vänd åt ett håll genom exempelvis fasta bänkrader). Våra kyrkorum på landsbygden behöver vara levande kyrkorum där olika verksamheter kan äga rum inte sällan i samverkan med övrigt föreningsliv i byarna.

Många svenskkyrkliga församlingar brottas med kostsamma byggnader utan egentligt behov för den grundläggande uppgiften. Att leva med de stora underhållsbehov som många hukar under skapar stora ­ekonomiska problem. Uthyrning av dessa kan säkerligen ske på en del håll men sällan till hyresgäster som kan betala hyra som täcker kostnaderna. Smärtsamma försäljningar blir för många lösningen för överlevnad. Samtidigt ska det rikstäckande uppdraget följas och verksamhet äga rum i alla sockenkyrkor, givetvis kopplat till lokalt behov.

Att då omdana kyrkorummen utifrån lokala behov blir av ­yttersta vikt för sockenkyrkor och dess verksamhet. I detta omdaningsarbete finns ibland olika intressen rörande verksamhet och kulturarv. Detta nödvändiga, i mina ögon, omdaningsarbete är kostsamt inte minst på grund av kamp med antikvariska strävanden. Dock ser jag att dessa frågor inte behöver bli oenighet utan i stället samförstånd där både kulturarv och anpassning till tid­ens behov kan mötas. Så har väl våra kyrkorum alltid utvecklats genom historien?

Vårt pastorat har sedan ­några år olika projekt i samverkan med engelska Churces ­Conservation Trust (CCT) och vi får genom dem inspiration och kunskap i utveckling av kyrkorum i tider när koncentration av verksamheter är på agendan och pengapåsen allt mindre. Som kyrkoherde i ett relativt vidsträckt landsbygdspastorat har vi dessa frågeställningar konkret på våra agendor.

Vi har hög svansföring då vi inte tänker ”försälja” någon av våra sockenkyrkor eller kapell (sju plus sex stycken). Men för att klara den uppgiften behöver de anpassas efter lokala behov av verksamhet utan att bli ”förstörda”. Gudstjänsten, samlingen runt fikaborden samt den efterföljande gemenskapen är behovsrelaterad hos de flesta av besökare till kyrkliga verksamheter. Men också behoven av ­rörelsen framåt där människors längtan kan bejakas och besvaras. Svenska kyrkan ska inte vara fastighetsbolag utan kyrka för lev­ande församlingar med lev­ande människor, vilket många ­redan belyst på olika sätt.

Kulturarvet ska omhändertas men är inte den enskilda lösningen på sockenkyrkornas framtida församlingsliv. Det är att ständigt vara i rörelse med ­lyhördhet hur evangeliet kan ­tolkas i ord och handling. Leve hela svenska kyrkan.

Jan Bonander
Kyrkoherde Ljusnans pastorat