Ökad säkerhet ­kommer inte utan andra risker

Överallt finns vittnesbörd om den öppna kyrkans betydelse. I prästen Camilla Lifs sommarprat beskriver hon hur kyrkorummet var en inkörsport till församlingsliv. Ljuständning var ett sätt att bejaka en ännu inte formulerad gudsrelation flera år innan hon började kalla sig kristen.

En vän till mig beskriver den nyckel till kyrkan han fick som tonåring som en av de enskilt största orsakerna till att han blev organist. Trots, eller snarare tack vare, hans obehöriga besök i kyrktornet och andra skrymslen skulle kyrkorummet komma att kännas som hans. För den som ska vara värd i gudstjänsten är få saker lika avgörande som att vara trygg i rummet.

I min församling i en ­Stockholmsförort finns möjlighet att under vardagar gå in i kyrkan för enskild andakt. Kyrkorna i församlingen är få sett till medlemsantalet, och ett stort arbetslag möjliggör därför en fungerande bemanning.

Annanstans är läget svårare. Efter att flertalet kyrkor på Gotland vandaliserades under sommaren valde man att stänga 25 av dem. Skadegörelsen var ingen engångshändelse utan spred sig på ön, och tilltaget är därför förståeligt.

Nyheten plockades upp av bland annat SVT, Svenska Dagbladet och TV4, och visst var det bra att det respektlösa angreppet på kyrkorna fick utrymme i media. Kanske medför skadegörelsen på Gotland att fler kyrkor i landet ser över sina rutiner.

Kom då ihåg att det blivit bekvämt att oroa sig, och att ökad säkerhet inte kommer utan risker.

Sociologen Roland Paulsen diskuterar människans förändrade relation till risker i Tänk om från 2020. Han menar att risk­bedömningen ersätter samtal om vad vi vill till med vad vi vill från.

Riskhantering syns i säkerhetsplaner, begränsningar i ungdomsarbetet och utgör sammantaget en bred trend i kyrkan. Inte minst i kölvattnet av kriget i Ukraina har fler fått cybersäkerhet och krigsplacering på sitt bord. Undvikandet av risker är nutidsmänniskans moral, men samtidigt finns en motsatt uppmaning som utgör evangeliets udd: Var inte rädd!

Jag vill inte raljera. Riskanalyser är vardag i stora som små organisationer, och kan göra konfirmandläger tryggare, församlingslokaler säkrare och anställda bättre förberedda på faror. Men risktänket har nog av sin egen plåga, och kommer inte gratis. På en av mina tidigare arbetsplatser i Svenska kyrkan blev ett värdefullt föremål stulet under kyrkans öppettider. Efter det förde man en diskussion om faran med att hålla kyrkan öppen. Vilka risker finns, hur hög är sannolikheten för att de inträffar, och andra rutinfrågor.

Frågorna är berättigade, men det minst lika viktiga samtalet om värdet av att ha en öppen kyrka, trots riskerna, uteblev.

På så sätt fick risktänkandet avgöra en diskussion som i stället hade kunnat handla om vad man kan göra för att kunna erbjuda ett öppet kyrkorum på orten. Hade man kunnat ställa undan värdefulla föremål under kyrkans öppettider? Hur hittar vi dem som kan bemanna kyrkan? Att några av ortens original har för vana att tömma pengaskrinet vid ljusbäraren på småmynt ibland – vad gör det oss eller Act Svenska kyrkan egentligen? Kan vi tömma den oftare eller införa Swish?

Den immateriella nyttan är omöjlig att kvantifiera, och den materiella skadan riskerar därför att vinna diskussionen om vilka risker som är möjliga att ta. Det är svårt att presentera en kalkyl för hur många böner som kompenserar det faktum att en besökare per månad inte hinner fram till toaletten.

Trots det är min förhoppning att tilliten ska genomsyra alla samtal om församlingslokaler, inte minst bedömningar av hur tillgängligt kyrkorummet ska vara. Att förvalta ett kulturarv handlar i kyrkan lika mycket om att älska sin medmänniska som sin kyrkobyggnad.

Och desto fler som får lära känna sin kyrkobyggnad kommer att lära känna Gud.

Fanny Willman
teolog och deltagare på Svenska kyrkans skribentskola