I slutet av 1970-talet var jag på en körresa i USA. En dag besökte vi en stor kristen konferens i Denver, vid foten av Klippiga bergen. När en pastor skulle tala, började han med att läsa hela Kolosserbrevet. Rakt igenom.
Det är ju så ett brev ska läsas, varför läser vi bara korta avsnitt ur breven, eller ur någon annan bok i Bibeln? Detta imponerade stort på mig och är det enda jag minns från Klippiga bergen.
Det är likaså omöjligt att inte bli imponerad av Patrik Hagmans senaste bok Riket inom räckhåll. Jesus enligt Lukas. Flera års arbete (blandat med annat arbete, skriver han) ligger bakom detta mycket intressanta, omfångsrika (478 sidor text, 34 sidor fotnoter, 10 sidor litteraturlista!) studium och tolkning av Lukasevangeliet.
Så han får mig i min predikoförberedelse att läsa inte bara evangeliebokens utdrag och några kapitel före och efter, utan hela Lukasevangeliet. Rakt igenom.
Det är ingen bibelkommentar i gängse mening Hagman har skrivit. Inget studium där teologen går vers för vers och översätter och kommenterar. Nej, Hagman läser in sig på bibelforskning, läser och mediterar över texterna. Han tar ut teman och samband som slingrar sig fram som en fläta genom texten.
Hans hållning är både ödmjuk och drivande. ”Man kan inte närma sig Jesus som ett ämne att behärska” skriver han i förordet. Han skriver också att tolkningarna ofta kommer från hans egna funderingar över Lukasevangeliets kärnbudskap – Guds rike – och vad det kan innebära för den kristna människan och kyrkan i dag.
Guds rike är inom räckhåll. Så menar Hagman, enligt sig själv starkt påverkad av den katolske prästen och bibelvetaren Gerhard Lohfink, att Lukasevangeliet 17:21 hellre skulle översättas till, än Bibel 2000:s ”Guds rike är inom er.” Det har gett oss en alltför förandligad och individualistisk tro. En privatsak, som vi säger i väst...
Jesus är i Lukasevangeliet tydlig med att Guds rike går att uppleva här och nu, skriver Hagman. Guds rike framträder där utstötta får komma in i gemenskap, där skillnaden mellan människor upphör, där konventioner och onda strukturer förändras och upphävs. Guds rike lockar oss att se på och leva i samhället på ett helt nytt sätt. Gudsrikeslivet utmanar och kräver.
Hagman tolkar samtliga de Lukastexter som ingår i den svenska evangelieboken. Något för predikanten att ta sats ifrån! Onekligen är Hagmans bok ett jätteverk. Men ett par av flätorna i texten gör mig fundersam: Lukas framställer Jesus som en som vet hur en organisation ska byggas för att bli framgångsrik. Den kristna trons snabba utbredning visar på detta. Så menar Hagman, och ger en släng åt 60-talets sociala rörelser, som han menar är grunden till den felaktiga tolkningen att Jesus inte var intresserad av att skapa någon kyrka eller organisation alls. Se där ja... Det har jag nog själv predikat någon gång...
I denna organisation som Jesus formar, skapas tre kategorier bland dem som följer honom: de tolv apostlarna som lämnar allt och följer honom och är entydigt överlåtna till honom, övriga lärjungar som tror på honom och understöder honom, och så den stora folkmassan som kommer för att höra honom och bli botade. Det positiva i den här uppdelningen Hagman menar att Lukas gör, är förstås att vi kan tro på och vara nära Jesus på många olika sätt.
Men det är bara några, de mest överlåtna, som har fått veta Guds hemligheter, skriver Hagman. ”Det finns alltså sådant som Jesus kan ge och uppenbara som bara är tillgängligt för den som är entydigt överlåten till honom.” (sidan 148) Den inre kretsen, de mest överlåtna, kommer som en ny gemenskap att fungera på samma sätt som Israels folk bland världens folk – ett annorlunda folk som visar världen vem Gud är.
Jesu strategi är att de mest hängivnas gemenskap fungerar som salt, som katalysator för att Guds rike ska kunna bryta fram, skriver Hagman (tydligast i fjärde kapitlet i sin bok).
Det är långt från min upplevelse från mitt första år som teologie studerande vid Göteborgs universitet där jag satt och grät inombords av glädje vid docent Henry Cösters föreläsningar. För nu fick vi höra om en glädje för hela folket!
Mer än en student fick ompröva sin ärvda pietistiska föreställning där det fanns mer och mindre kristna, där fromheten var en stege och tron skilde den troende från sitt vanliga sociala sammanhang. Här fick vi Luther i den allra bästa uttolkningen, här fanns nåden och ansvaret, här vilade den svenska folkkyrkan på första trosartikeln, om Gud som skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är. Denna, och Guds föregripande nåd!
Hagmans, ur Lukas uttolkade, kyrkosyn skiljer sig därför märkbart, menar jag, mot det som under många hundra år varit Svenska kyrkans lutherska kyrkobegrepp, där frälsningen är utgiven för alla i samma oändliga omfattning. Kanske är det Hagmans bakgrund inom baptismen som ligger kvar? (Det är naturligtvis en helt möjlig kyrkosyn, men den är inte Svenska kyrkans.)
Som tidigare homiletiklärare reagerar jag också på Hagmans ensidiga betoning av nattvarden, mässan, som den plats där gudsriket bryter fram. För Luther var predikan lika viktig! För Luther var predikan ett levande, utropat, skapande Ord, där förlåtelsen skänks likaväl, fast på annat sätt, som i nattvarden. Samma Kristi gåvor ges i predikan som i nattvarden, menade Luther och jag undrar stilla när denna syn ska återvända till Svenska kyrkan?
Med dessa två kritiska funderingar vill jag ändå betona att läsningen av Hagmans bok givit många aha-upplevelser, ökad kunskap och glädje över Bibeln i stort och tacksamhet över att Gudsriket är inom räckhåll!
Gunilla Renöfält
