Många är de kvinnor som kring förra sekelskiftet organiserade sig och kämpade för demokrati, rösträtt och utbildning. Lydia Wahlström var en av de tongivande. Till synes outtröttlig som handelsresande i demokrati. Alltid med skrivmaskinen i bagaget eller snarare på cykelns pakethållare. Hjälpredan av stål, som hon själv beskriver den. Det sägs att hon inte ägde någon säng. När hon mellan resorna landade i bostaden i Stockholm sov hon på sin soffa.
Bokens titel är slutraden i Lydia Wahlströms dikt Faran. Troligen inspirerad av Erik Gustaf Geijers Ensam i bräcklig farkost. Den som markerade hans övergång från konservatism till liberalism. Han var en ständig inspirationskälla för Lydia Wahlström.
Med hennes historia har prästen Ewa Lindqvist Hotz skrivit sin doktorsavhandling som nu givits ut i bearbetad version. Och det är ett spännande grepp som forskaren använder när hon utifrån en livsberättelse läser parallellt med texter av samma person. Så tecknar hon konturerna till en politisk teologi.
Skapelseteologen Gustaf Wingren, både samtida och efter henne, har samma ärende när han skriver: Kristen tro kan aldrig innebära att hålla vissa läror för sanna, utan att i Jesus Kristus urskilja en människa som är ”vad jag själv är – eller borde vara”.
Ewa Lindqvist Hotz synliggör det mänskliga hos Lydia Wahlström. Det är inte en alltigenom vacker bild. Forskaren väjer inte för att Lydia Wahlström enligt många var en självupptagen och kontrollerande maktmänniska. Hon var också ständigt ett salt i ett surt öga på Svenska kyrkan. Ett behövligt sådant. Hon behövde konfrontativa situationer för att komma till sin rätt.
Lydia Wahlström hade flera kärleksrelationer med kvinnor. En av dem, Anita Nathorst, lämnade henne och bidrog samtidigt till att förändra Lydia Wahlströms liv. Hon började ganska otippat i psykoanalys. Det var inte likt henne att utlämna sig själv. Men hon fick syn på sig själv som maktmänniska och med Anita Nathorsts ord blev hon omvänd till medmänniska.
Ord ur en av Lydia Wahlströms morgonandakter i Sveriges Radio visar en del om vändningen: Förlåtelse betyder kraft till något nytt, förlåtelse är den Guds handling med oss, varigenom vi får en framtid. Hon sa också att livets innersta väsen är – relation.
Kanske bidrog detta också till att hon blev tydligare offentligt mot nazismen och antisemitismen. Ewa Lindqvist Hotz har en del obesvarade frågor kring demokraten Lydia Wahlströms tystnad kring detta genom åren.
Biografi blir teologi i ett spännande grepp. Människa först och kristen sedan. Det är en doktorsavhandling med metodkapitel som sig bör och en omfattande notapparat för den nyfikna, men det går väldigt bra att läsa den som en viktig analys av ett liv i tro och en livsberättelse med tydliga teologiska anknytningar. Människosyn och demokrati är grundtonen.
Befriande är Lydia Wahlströms valspråk: När detta är gjort, börjar jag något nytt.
Eva Brunne
