Många söker stöd i kyrkan i kristid

Kriget i Ukraina sprider oro även i Sverige. Det är fullt naturligt, men för vissa innebär det mer än en obehagskänsla inför nyhetssändningarna. Oron blir så stark att det leder till psykiska besvär.

Den stigande oron syns även i besökstrafiken till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). På hemsidan har sökningarna efter närmaste skyddsrum ökat med över 14 000 procent, jämfört med samma period förra året.

I Malmö välkomnas alla som är oroliga till Svenska kyrkans stödtelefon ”Prata hjälper” där de kan få prata med någon under tystnadsplikt.

– Där kan alla få professionellt samtalsstöd med diakoner och socionomer. Och sedan kriget bröt ut har stödjouren haft mycket att göra, säger Albin Tanke som är biträdande kyrkoherde i Malmö.

I kris är kyrkan extra viktig. Då är det många människor som ­söker trygghet i kaoset här, oavsett vilket förhållande de har till kyrkan sedan innan.

– Hela kyrkans idé är att vem som helst, troende eller ej, är välkommen för att söka stöd, säger Albin Tanke.

För Albin Tanke är det viktigt med kontextuell teologi, att kyrkan lyfter fram de aktuella problem och behov som samhället står inför.

– Hur kan vi våga välja kärlek och fred när vi blir rädda och hämndlystna? Vad gör vi när människor beter sig svinaktigt? Hur kan det finnas krig om Gud finns? Sådana frågor pratar vi mycket om nu, säger Albin Tanke.

Han anser att individualismen är en baksida av vår självständighet och frihet, som kan bli till vår nackdel i kristider.

– Vi måste komma ihåg att ingen är människa helt på egen hand. I Sverige är individualismen långt gången, och den kanske har gått för långt? Det kan göra det svårt för folk att våga be om hjälp, även när den finns till hands, säger Albin Tanke.

Nyligen ordnades en stödkonsert till Ukraina i Sankt Petri kyrka i Malmö, med artister som ­Matilda Paulsson, Rickard Söderberg och Marianne Mörck, och det är tydligt att många vill hjälpa till på de sätt som går.

När oron ökar för alla, kan också psykologer lära oss att hantera svåra känslor. Psykologerna Erik Andersson och Anna Kåver arbetar dagligen med oro. Att känna oro ingår i att ha en fungerande hjärna, konstaterar Erik Andersson, som forskar om oro på Karolinska Institutet. Det är inget vi borde önska bort helt.

– Oro är otrevliga tankar om framtida kriser och katastrofer. Evolutionärt sett har oro rustat oss för det som kan gå fel, så att vi kan parera riskerna, säger Erik Andersson.

Men blir orostankarna för jobbiga och inkräktar på det dagliga livet, går de att få kontroll över.

– Kartlägg exakt vad du är orolig för. Då kan du sedan fokusera på det som kan faktiskt påverkas, säger Erik Andersson.

– Man kan ha en stark oro och agera på den på ett funktionellt sätt. Oroar jag mig för det ukrainska folket och det får mig att samla ihop kläder till behövande, då har oron aktiverat mig på ett konstruktivt vis.

Men sedan finns det orostankar som inte kan lösas. Den här ”ohjälpsamma” oron är den du inte kan påverka, den som stjäl tankekraft och energi.

– Om man går och våndas över vilken värld ens barn ska växa upp i, men man märker att man inte kommer framåt i sina tankegångar, då kan det vara en bra idé att i stället jobba med acceptans­övningar, säger Erik Andersson.

Om oron blir förlamande i vardagen och tankarna får en människa att missa massa saker man normalt uppskattar, då anser Erik Andersson att det är läge att söka hjälp.

Oro för kriget kan röra sig om allt från ekonomi och säkerhetspolitik till dödsångest. Eriks bästa råd är att skriva ner vad oron handlar om. Att sortera i tankarna är konstruktivt. Om problemet kan lösas behöver tid avsättas för just det. Då kan energin riktas mot det som går att påverka.

Vi måste acceptera att oro finns, tycker Erik Andersson. Oron behöver hanteras, inte elimineras.

Psykologen Anna Kåver har skrivit boken Oro – att leva med tillvarons ovisshet (Natur Kultur Akademisk, 2017). Den är tänkt att fungera som en guidebok för den som brottas med sin oro. För vi är alla olika rustade för ovisshet.

– Hur vi än vänder och vrider på oss kan vi inte svara på hur kriget kommer att utvecklas. När vi blir oroliga är det ett försök att få kontroll över en framtid som vi inte har möjlighet att kontrollera, säger Anna Kåver.

I orostillstånd tror vi att grubblandet i sig ska ge lösningar, men det är en falsk illusion, menar hon. Anna Kåver påpekar också att människor har också olika förmåga att hantera livets ovisshet. Det beror på hur vi formats av vårt genetiska arv och vår ­sociala miljö.

– Vissa blir oftare oroliga. Det ska vi inte klandra oss själva eller andra för. Men oavsett känslighet finns det saker vi kan göra för att lugna oron.

Det går inte att sluta oroa sig helt, och vi ska inte heller göra det, för oron håller oss på tårna.

– Annars hade vi inte tagit hand om våra barn. Jag tror vi ska se oron som en hjälp för att göra oss mänskliga och empatiska, ­säger Anna Kåver.

– Utan oron skulle vi stå helt likgiltiga inför varandra.

Paulina Witte