Om krisen eller kriget kommer. En illgul broschyr från MSB är på väg ut till alla hushåll som ännu en påminnelse om att det är allvar nu. Att extremväder, cyberattacker och pågående krig i vår omvärld är en del av vår verklighet. Ordet krig har blivit ett vardagsord inte enbart i nyhetssammanhang, det har även kvalat in som ett urgammalt nyord i samtalen vid fikaborden. Och var och en av oss behöver ta eget ansvar.
Vi behöver känna till var vi ska söka skydd, vi behöver ha vatten i dunkar, en vevradio och en power bank och prepping har gått från att vara en hobby för en marginell grupp till att bli allas angelägenhet. Startkit för preppers, överlevnadsbutiker och prepperguider. Allt kan bli en materialsport.
Vi behöver ta ansvar. Och jag tror vi kan. Jag tror vi kan och är kapabla till så mycket mera gott än vi själva förstår. Men kanske finns en ovana, att vi i vår skyddade del av världen kunnat luta oss tillbaka, vila i att fred och demokratiska värden håller oss i en trygg och säker famn. Vad händer när världen förändras så påtagligt att ingenting längre kan tas för givet? Att det krävs att vi tar ett gemensamt ansvar. Och vad är mitt ansvar? Hur långt sträcker det sig? Hur långt är jag beredd att gå?
Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra. Ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen.
Är kärlek grundläggande i beredskapstider? Är kärlek rentav en motståndshandling? Ett sätt att fortsätta bygga fred när krig hotar? Har kärlek någon plats i samtalet om vilket slags samhälle vi vill ha? Behöver vi börja drömmar igen, om peace, love and understandning?
Jag får erkänna att jag ibland tycker att uppmaningar om att vi ska älska varandra känns tomma. Det blir ord utan kropp som svävar utan möjlighet att landa och fästa. Älska varandra! Hur då?
Jag bläddrar i en gammal antologi om solidaritet och fastnar vid några rader som mitt 25-åriga jag strukit under som handlar om att älska mänskligheten på ett principiellt plan. Det låter torrt men jag tycker om det. Att kärleken är en princip, ett förhållningssätt som inte nödvändigtvis behöver vara avhängigt vad vi känner. Kärlek är ett görande.
Att älska mänskligheten på ett principiellt plan handlar om människovärde och mänskliga rättigheter. Att älska blir ett arbete som rör allt från politiskt engagemang till hur vi pratar med grannar, för våra samtal i det offentliga och i det nära.
Kärlek behöver bli kropp.
Är det därför som jag söker efter ditt ansikte, ler mot dig, fastän vi inte känner varann? Kärlek som i att vilja varandra väl, i en värld där så mycket vill få oss att tvivla. Kärlek behöver bli kropp, som i sångerna vi sjunger, hur våra röster låter tillsammans. Som när vi delar bröd och vin. Gud som själv blir kropp. Om och om igen. Det är bara att sträcka ut handen och ta emot – för dig utgiven. För dig utgjuten. Kärlek som en gåva.
Det finns en annan slags beredskap. En beredskap som handlar om att göra fred i det dagliga. Kärleken som en rörelse mellan oss, ett pågående arbete i det lilla. Hur vi hjälper varandra att hålla värmen i kylan. Hur vi småpratar med grannarna. Hur vi frågar om vi kan hjälpa till att skotta snö på garageuppfarten. Varje gång vi hissar vit flagg i mötet med en annan. I come in peace.
Det växer i det dolda och i allt gott som sker mellan oss. Också i det tafatta, famlandet. I det till synes misslyckade, när vi brister för att isen är nattgammal och osäker. Stunderna då krampen släpper och vi kan inte annat kan än att bara vara människor för varandra. Ögonblicket då jag själv förmår att ställa frågan – kan du hjälpa mig?
Susanne Dahl
