Ny debatt efter C-beslut om omskärelse

Niklas Larsson är Centerpartiets gruppledare i kyrkomötet. Han säger att beslutet på stämman inte kommer att påverka nomineringsgruppen.

– Vi brukar inte ha synpunkter partiets politik, och omvänt brukar partiet inte ha synpunkter på Centerpartiet i Svenska kyrkan.

Han påpekar också att partistämmans beslut att verka för ett förbud gick på tvärs mot både ledningen och partistyrelsens uppfattning.

– Där ser vi också direkt ett avståndstagande från partiordföranden Annie Lööf och vice partiordförande Anders W Jonsson som säger att de inte tänker driva frågan i riksdagen.

Har ni fått frågor om detta?

– Det har varit diskussioner i nomineringsgruppen, och vi kom fram till att stämman fattade ett beslut och partistyrelsen har en annan uppfattning. Partiledningen har sagt att de inte kommer att driva den här frågan, och Centerpartiets kyrkomötesgrupp agerar därför inte i frågan.

Om stämman beslutat i någon fråga som direkt berörde Svenska kyrkan, hade kanske nomineringsgruppen agerat, säger Niklas Larsson. Han ger som exempel om stämman hade föreslagit ett förbud mot dop av barn under 18 år eller att det i nattvarden bara skulle få serveras alkoholfritt vin.

Svenska kyrkan för dialog med både judiska och muslimska representanter på flera håll. Är inte det något som berör Svenska kyrkan?

– Jo, och vi kommer inte att driva den här frågan.

Hur ser lagstiftningen ut på området? Victoria Enkvist är doktor i konstitutionell rätt vid Uppsala universitet. Hon lyfter fram att religionsfriheten i Sverige omfattas av både svensk och internationell lagstiftning.

Bland de grundlagsskyddade opinionsfriheterna är religionsfriheten den enda rättigheten som i grunden är absolut, berättar Victoria Enkvist, doktor i konstitutionell rätt vid Uppsala universitet.

Det innebär att den inte medger någon form av inskränkning, om inte den religiösa manifestationen omfattas av någon av de andra opinionsfriheterna, exempelvis yttrandefriheten.

Men trots det så har den i praktiken inskränkningar. När det gäller omskärelse av pojkar så är det tillåtet enligt en särskild lag från 2001.

Bland annat slår den fast att barnet ska ges smärtlindring och att ingreppet måste utföras av läkare eller av de som har särskilt tillstånd. Är barnet äldre än två månader är det ett lagkrav att ingreppet utförs av legitimerad läkare.

– Det är en tillåtande lagstiftning som i sig är begränsande, säger Victoria Enkvist.

I och med att omskärelse inte omfattas av någon av de andra friheterna faller den inom det absoluta skyddet.

En konsekvens av det absoluta skyddet är att det blir viktigt ur ett rättsligt perspektiv att avgöra om en manifestation är religiös eller ej. Och det är en svår avvägning.

Det förhållandet påverkar debatten: en del som vill införa förbud mot exempelvis omskärelse vill gärna framställa det som något annat än just religionsutövning, menar hon.

–Handlar det om religion är skyddet mycket starkare.

Religionsfriheten finns också uttryckt av FN och i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Från och med nästa år ska också barnkonventionen skrivas in i svensk lag.

När det gäller omskärelse så är utgångspunkten att det finns ett ”hypotetiskt samtycke” från barnets sida och att föräldrarnas beslut är fattat för barnens bästa.

– Utgångspunkten är att barnet har velat detta själv. Det sättet att resonera kan ifrågasättas. Det är en irreversibel åtgärd och tar bort barnens rätt att själv bestämma, säger Victoria Enkvist.

– Lagen förutsätter att föräldrar och barn har en och samma vilja.

Vad skulle krävas för att ett omskärelseförbud skulle kunna bli lag?

– Som regeringsformen ser ut i dag skulle det inte gå att göra. Religionsfriheten är absolut.

– Riksdagen skulle först behöva stifta en sådan lag. Om den skulle gå igenom där skulle den behöva gå igenom konstitutionsutskottet och granskas av lagrådet för att se om den strider mot någon annan lag. Sedan måste den prövas i domstol: det kräver att någon som utför omskärelse blir dömd.

Däremot tror Victoria Enkvist att religionsfriheten i regeringsformen skulle kunna bli tydligare om den blev relativ, så som den var före 1974.

– Då skulle man tvingas avge skäl för hur och varför man begränsar den. Det är i dag svårt att prata om de här frågorna, och det är därför man ibland pratar om religiösa yttringar som manifestationer av tradition och kultur.

Flera judiska och muslimska företrädare är starkt kritiska mot beslutet. Hans Ingvar Roth, professor i mänskliga rättigheter vid Stockholms universitet, är inte förvånad.

– Med tanke på århundraden av antisemitism och islamofobi kan sådana förslag med andra ord lätt ses som inslag i en mer generell diskriminerande politik, vilket också varit fallet under långa tidsperioder – inte minst i Nazityskland under 30- och 40-talen.

Hans Ingvar Roth påpekar att Sverige utvecklats till ett ”mycket sekulariserat samhälle” under 1900-talet. Samtidigt har invandringen inneburit att landet blivit mer religiöst pluralistiskt. Det leder till fler värderingskonflikter, ofta i frågor som handlar om religion.

– Sverige liknar många andra europeiska länder när det gäller debattläget kring religiösa sedvänjor men man kan kanske säga att vår sekularism och den privata, individuella formen av religiositet - protestantismen - skapar en särskild problematisk utgångspunkt för den religiösa pluralismen i vårt land.

Att begränsa religionsfriheten och religiösa sedvänjor kräver ytterst starka skäl, menar han.

– Om sedvänjorna inte uppenbarligen leder till hälsoproblem finns det ingen anledning att begränsa dem eftersom de spelar en stor roll i den troendes liv och för den religiösa gruppen ifråga.

Maria Klasson Sundin, är stiftsadjunkt i Luleå stift och har skrivit en doktorsavhandling om barnkonventionen ur ett filosofiskt perspektiv. Hon är också medförfattare till två artiklar om omskärelse i Svensk kyrkotidning 2012.

– Jag kan mycket väl förstå argumenten både för och emot. Men just därför är det extra viktigt att tala med dem som detta primärt berör, säger hon.

I det ingår att förstå hur viktig exempelvis B'rit mila är i den judiska traditionen:

– Vissa säger: varför är det inte bara att bestämma sig för att sluta med detta? Det är en fråga som tar väldigt lätt på att detta är en central och meningsbärande tradition med flertusenåriga anor. Jag tycker att svensk lagstiftning är en väl avvägd sammanvägning mellan religionsfriheten och barnets rätt att inte utsättas för medicinskt farlig behandling.

Hon menar att det i det svenska samhället finns en generell oförståelse inför religiösa traditioner och praktiker som det inte går att hitta rationella motiveringar för.

– Rent generellt när det gäller religionsfriheten är det många som argumenterar som om det bara gäller frihet från religion: rätten att slippa att också möta det religiösa i det offentliga rummet. Och det är en missuppfattning av vad religionsfriheten innebär; att den också innefattar rätten till religion.

Sverige sticker också ut i en internationell jämförelse: Individens frihet och rationella val sätts generellt högre än tradition och gemenskap, påpekar hon.

– Färre svenskar har i vår sekulariserade tid egen erfarenhet av religiösa praktiker. Det påverkar säkert förmågan till inlevelse i andra kulturers synsätt.

Det är en sak att förstå traditioner och sedvänjor och en annan att acceptera dem som samhälle. Var går gränsen för relativismen?

– Ett svar på den frågan är att se FN:s barnkonvention som en helhet. Den ger barn som tillhör minoritetsgrupper rätt att tillsammans med den grupp de tillhör tala sitt språk och utöva sin religion. Den säger samtidigt att traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa ska avskaffas, säger Maria Klasson Sundin.

– Där har FN:s barnrättskommitté gjort bedömningen att könsstympning av flickor är ett exempel på sådant som är skadligt, medan omskärelse av pojkar inte är det. Den ses inte som något som skadar barnet.