Under pandemin behöver nya grupper kyrkans hjälp

Skärholmen är ett av Stockholms socialt utsatta områden och i våras var också smittspridningen särskilt hög här. När pandemin slog till dök en helt ny grupp hjälpsökande upp som tidigare inte haft svårt att klara sin försörjning.

Personer som under flera år haft en timanställning, kanske som taxichaufförer eller hemtjänstbiträde, och som bott svart i andra hand.

– Företagen var tvungna att säga upp timanställda för att kunna permittera. Det gjorde att de här människorna på en månad inte längre hade pengar till hyran. Ofta var det barnfamiljer som socialen inte kunde hjälpa eftersom de inte hade kontrakt på sina lägenheter, säger diakon Ola Osbeck.

Samtidigt förvärrades situationen för de redan utsatta. Arbetskraftsinvandrare som blev av med jobbet och asylsökande som fick avslag kunde på grund av stängda gränser inte återvända till sina hemländer.

– Det gjordes inga avhysningar, men vad ska de här människorna leva av? Socialtjänsten får inte betala ut bidrag till papperslösa, det är ett problem vi möter dagligen. De finns inte heller i några register och vi har ingen aning om hur många papperslösa som dött under pandemin.

För att möta de ökande behoven har församlingen växlat upp sitt diakonala arbete. Bland annat har 15 personer fått en arbetsträningsplats genom den nystartade verksamheten med utdelning av mat.

En gång i veckan får personer som församlingen har kontakt med komma på utsatt tid och hämta en kasse. En liten för ensamhushåll och en större för barnfamiljer. Runt 100 kassar delas ut varje vecka.

Omfattande diakonala insatser har varit möjliga genom att församlingen beviljats krisbidrag från Radiohjälpen och Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor. Ola Osbeck uppskattar att 200 000 kronor har betalats ut bara i hyresstöd.

– Jag har sökt pengar specifikt för hyror. Vi kan göra det som myndigheterna inte kan och de ser att det blir billigare. För när en barnfamilj står på gatan måste stadsdelen betala jourhotell eller likande som kan kosta 40 000 i månaden.

Ola Osbeck menar att pandemin tydliggjort att kyrkans diakonala uppdrag behöver lyftas fram och konkretiseras.

– Under pandemin har det talats mycket om hur vi ska kunna fira gudstjänst och nattvard. Jag skulle önska att vi talade mer om hur vi kan vara med och finnas där för dem som kommer mest i kläm. Om hur vi är en kyrka för alla, inte bara för dem som går i kyrkan.

I Lundby församling i Göteborg känns situationen igen. I augusti startades här en diakonimottagning. Samordnare Majvor Dahlman säger att behovet varit stort och att många tidigare timanställda sökt hjälp.

– Det är fullt varje vecka, vissa veckor har vi dubbelbokat tider.

Det vanligaste som mottagningen stöttar med är kläder och mat. De tre diakonerna som arbetar här hjälper också till med fondansökningar och myndighetskontakter.

– Man oroar sig för hur man ska få pengarna att räcka till det allra nödvändigaste och hur man ska kunna komma ut i arbete. Det har varit svårt innan men är ännu svårare nu.

I Falkenbergs församling har diakonerna länge arbetat särskilt med gruppen ensamstående kvinnor och har en kväll i månaden ordnat middagar för mellan 70 till 100 kvinnor. Under pandemin har fler sökt sig hit. Återigen handlar det om timanställningar som försvinner och för dem med barn i gymnasieåldern har den viktiga skollunchen uteblivit.

– Restriktionerna har gjort den här gruppen väldigt utsatt. Men de hörs inte, som artister eller skådespelare, säger diakon Eva Ånhammar.

Så länge det var möjligt hölls middagarna i mindre grupper men när restriktionerna skärptes ställdes de in och mammorna erbjuds nu i stället att komma och hämta matkassar.

För att öka medvetenheten kring fattigdomen brukar diakonerna stå och samla in pengar eller matvaror utanför butiker. Det har de gjort även under pandemin.

– I början var det ingen som trodde att det här fenomenet fanns i Falkenberg. Att det faktiskt finns de som inte har frukostmat, som skickar ut barnen för att panta burkar eller låter barnen turas om att gå till skolan eftersom man bara har ett par varma skor. I och med corona har det inte skänkts lika många kassar, men många swishar stora summor och ömmar för den här situationen.

Eva Ånhammar återkommer till hur viktigt relationsbyggandet är. Flera kvinnor har velat döpa sina barn och då har församlingen stått för dopfesten. Så snart det är möjligt ska middagarna återupptas.

– Jag skulle verkligen uppmuntra andra församlingar att arbeta så här, för man når så bra ut i samhället och får en tydlig profil att man bryr sig om de svagaste. Vi ser att kyrkan fungerar så som jag som diakon tycker att den ska.