1 700 år sent: Biskop Mikael Mogrens brev till Nicea

Högt ärade kejsare, patriarker, biskopar; kära samtliga deltagare. 

Ni får gärna skratta åt mig, för jag inser att mitt brev kommer lite sent. Det är försenat med 1 700 år, och det beror inte på postgången. Det kan endast skyllas på mig! Samtidigt vet jag att ni också var lite tröga i starten. Ni hade ert möte i Nicea år 325 och först år 381 var Nicenska trosbekännelsen färdig. 

Fyra saker vill jag lyfta fram från ert möte, som är särskilt viktiga för mig och många av oss som lever i dag. Det första är att Gud är Skaparen av himmel och jord. Det säger att även jorden har med Gud att göra, och det har judarna alltid vetat. Judendomen hävdar till och med att Gud tycker att skapelsen är god. 

Tack vare att ni formulerade er så klokt, borde judar, muslimer och kristna kunna stå eniga i synen på vår gemensamma planet. Vi delar uppfattningen att den är skapad av Gud. 

Det andra ni säger, är att Jesus Kristus är född före all tid. Tack vare att Jesus är preexisterande finns han med i skapelsen, som en del av skaparkraften. Det där upptäcker många i mitt land, Sverige, när vi går ut i naturen. Där är vi många som upplever att vi får kraft. Den bekännelse ni skrev säger, att i den kraften finns Jesus. 

I världen som den ser ut just nu, kämpar vi med bristen på sammanhållning. Det finns många föreställningar om att enhet kräver likhet. När ni formulerade att Jesus var både sann Gud och sann människa, hjälpte ni oss med att enhet kan rymma olikhet, eftersom det är på samma sätt med Jesus. 

Kunde ni inse att de olika sidorna av Jesus Kristus är förenade, måste det vara möjligt att hålla samman både kyrka, samhälle och värld.   

En annan sak vi behöver från er, gäller det ni säger om kyrkan. Ni menade att den är helig och allmännelig, på samma gång. Vi lider akut brist på bådadera. Vi behöver både heligheten och riktningen mot det gemensamma, det allmänneliga. Det heliga och det allmänneliga, borde vara de två poler mellan vilka vi rör oss. 

Det är mycket polarisering i världen just nu och polerna är extrema. Det ni har formulerat är öppet och inbjudande! När det heliga och det allmänneliga får vara våra poler så omfattar de alla människor och allt levande. När jag lyssnar på er, anar jag att allt levande ryms inom det heliga och det allmänneliga. 

Hemma i det stift som jag tjänar, uppmanar jag alla diakoner och präster att de ska studera den nicenska trosbekännelsen, och att de ska göra det tillsammans med andra! Det ser jag som ett fredsprojekt.

Till pingsten ska vi samlas i gudstjänster, gemensamt med alla församlingar som står i kontakt med det ni bestämde. Till sommaren möts vi till ett nytt Nicea-koncilium i Stockholm. Detsamma skedde redan för 100 år sedan, på 1600-årsjubileet, sommaren 1925. 

Innan mitt brev tar slut vill jag skriva något om hur vackert det är i Nicea. Utsikten över Izniksjön bort mot höglandet, det är lika storslaget som att närma sig Ludvika och se ut över Väsman där bergen höjer sig i horisonten. Det är en förunderlig värld, buren av den levande Guden, som vi människor har fått att älska, vårda och ge vidare. Tack för att ni gav oss en bekännelse, som ger oss både samhörighet och riktning. 

Ni hjälper oss att inse att vi hör ihop som syskon. 

Er broder, Mikael