När de första nyhetsflasharna om en skjutning i Örebro kom mitt på dagen den 4 februari, satt pastoratets präster och diakoner på en konferens med biskopen och andra kollegor i stiftet. Diakonen LenaMaria Brunhoff var snabb med att skriva till sin chef, kyrkoherde Anders Lennartsson, att hon var tillgänglig om hon behövdes.
– Det tog två minuter så skrev han “åk till Hagakyrkan och var där tills du hör något annat”. Och det gjorde vi inte förrän klockan 23 på kvällen, säger LenaMaria Brunhoff.
Hagakyrkan tillhör Equmeniakyrkan och ligger nära Campus Risbergska, där skjutningen ägde rum. Den blev av kommunen utsedd till samlingsplats dit berörda kunde vända sig för att få stöd. Tillsammans mötte diakoner, pastorer och socialtjänsten varje person som kom dit.
– Någon ville fika, någon var bara förvirrad. Många av dem vi mötte är kanske inte ens kristna, men det verkade inte spela någon roll vem av oss som tog emot dem, säger LenaMaria Brunhoff.
Mötte de som saknade en anhörig
LenaMaria Brunhoff pratade med kvinnor som sprungit för sitt liv och med flera familjer som saknade en anhörig och ännu inte fått besked om vad som hänt.
– Jag känner mig väldigt berörd av de personerna, för de visste inte om deras anhöriga lever och man kan gissa att de nog inte gör det. Det är en oerhört svår situation.
Prästen Matti Tordsson befann sig samtidigt en kilometer därifrån på Myrornas second hand. Dit togs de som varit inrymda på Campus Risbergska och kringliggande skolor. Vissa längtade bara hem, andra hade genomfört livräddande insatser och behövde krisstöd.
"På kvällen grät jag"
Matti Tordsson berömmer en proffsig organisation från polisen.
– Det var som en myrstack av personer som skulle hjälpa till och allt funkade. Alla jobbade tillsammans. Det kommer säkert att komma en utredning som visar att det finns förbättringsmöjligheter, men från mitt perspektiv var jag väldigt imponerad, säger han.
Att fokusera på sin uppgift i rollen som präst är inget problem, säger Matti Tordsson.
– Däremot när jag kom hem och klev in i hissen på kvällen, då grät jag.
Bistår kommunen
LenaMaria Brunhoff beskriver också att tårarna föll först när hon la sig i sin säng.
– Då tänker jag om mig själv att jag fortfarande är levande, för då får jag känna det jag känner, så att man inte blir avskärmad som privatperson.
Dagarna efter våldsdådet fortsätter pastoratet att bistå kommunen där det behövs och personalen har frigjort tid i sina kalendrar.
LenaMaria Brunhoff spenderade förmiddagen dagen efter skjutningen på konserthuset, som också är en av kommunens samlingsplatser. Där fanns anhöriga som fortfarande väntade på besked gällande någon de saknade och där fanns de som inte kunde komma in i sina hem, då nycklar, mobil och plånbok ligger kvar i skolan som nu är brottsplats.
Mer uppsökande än vanligt
S:t Nicolai kyrka i centrala Örebro har i vanliga fall 50 till 100 besökare om dagen. Dessa dagar är det betydligt fler.
– I vanliga fall skulle jag inte bara gå fram till någon och fråga hur det är, men nu är jag betydligt mer uppsökande och många vill prata en stund, säger LenaMaria Brunhoff.
Trots allt extra arbete, har pastoratets verksamheten i största möjliga mån löpt på som vanligt.
– Den verksamhet vi har är ett så viktigt tillskott i människors vardag för balans och trygghet. Skulle man ta bort det ökar man otryggheten, säger Matti Tordsson.
