Pr-konsulten Birgitta Ed snart prästvigd

Det hann ta några decennier innan Birgitta Ed tog upp sina teologistudier. Men nu är det inte långt kvar innan hon i januari vigs till präst. För Kyrkans Tidning berättar hon om resan dit, hur hon tog upp sina teologistudier och hur hon numera lever sitt liv på hemmaplan som prästkandidat för Strängnäs stift. Och hon njuter varje stund av att få lära sig mer.

Hon berättar om sin tro och att Gud aldrig glömde henne. Däremot skymdes sikten för Birgitta själv då och då.

– Det var inte så att min gudstro försvagades, den bara levde försiktigt i mig under vissa år. Det var så fullt upp med annat. Min Gud är varm, kärleksfull och förlåtande och nu, när jag lever starkt i min tro, har vi ett helt okomplicerat förhållande, jag och Gud. Allt bygger på tillit.

Prästkandidaten Birgitta Ed visar sin engelska böneapp som hjälper henne reflektera över dagens text. Oftast under långa promenader hemma vid Mälaren med hunden Winston. Tron har alltid varit självklar för henne, hon har aldrig upplevt starka tvivel och hon har heller inte behövt bråka med Gud.

– Från det att jag var liten och följde med mormor till Frälsningsarmén via kyrkokören och Kyrkans unga till ett vuxet liv i tron har det varit en naturlig följd. Att jag började med teologi i Uppsala direkt efter gymnasiet var självklart.

Som Ulf Kristerssons fru har hon de två senaste åren, sedan maken blev partiledare för Moderaterna, levt ett liv mestadels på hemmaplan med de tre tonårsdöttrarna. Yrkeslivet som konsult, bland annat en vecka i månaden i Kina under många år, är satt på sparlåga även om hon fortfarande tar vissa uppdrag.

Som att nyligen moderera ett samtal hos Katedralens vänner om domkyrkans roll i framtidens samhälle, ett ämne som ligger henne varmt om hjärtat. Strängnäs domkyrka är hennes församlingskyrka och Birgitta Ed guidar oss vant. Hon stannar upp och andas in.

Doften av stearin och tegel lärde hon sig älska som barn när kören var hennes andra hem. Vi får höra några av domkyrkans alla berättelser. Om altarskåpet, om dramatiken kring de stulna regalierna, om namnen på de moderna helgonen i ett sidokapell, om de pedagogiska julkrubborna.

Här i domkyrkan går hon i mässan, här har hon gift sig, låtit döpa två av tre döttrar och begravt släktingar, bland annat en alldeles för ung brorson.

För det var det som hände dagen före julafton för tre år sedan som fick henne att växla in på det nya spåret.

– Jag kommer härifrån Strängnäs och trots att inte alla släktingar bor här nu är vi nära varandra. Vi är en jättestor familj med syskon, syskonbarn, den äldre generationen och många unga vuxna som träffas och ställer upp för varandra.

– När min brorson tog sitt liv den 23 december 2016 klev kyrkan in och ställde upp för oss på så många sätt under julhelgen, men också tiden därefter. Det var en otrolig kraft mitt i krisen och jag var så stolt över Svenska kyrkan. Även om jag alltid levt i tro, nära Svenska kyrkan, blev upplevelsen stark. De här människorna gör nytta på riktigt, kände jag.

Den våren växte något fram hos Birgitta Ed. Försiktigt började hon tänka på att ta upp sina teologistudier som bara hann starta 1987 innan annat tog över.

– Jag samtalade med biskop Johan Dalman, hur skulle jag göra? Hur skulle jag tänka? Han föreslog att jag skulle prova Svenska kyrkans grundkurs. Och det gjorde jag. Den tiden på folkhögskolan i Sigtuna blev fantastiskt fin och rolig. Jag lärde mig massor.

Steg för steg kom hon närmare sin kallelse och sitt beslut. I dag är hon antagen, har kommit halvvägs mot vigningen och vardagen består av studier på Teologiska högskolan.

– Jag njuter av att få studera som vuxen. Det är så otroligt roligt. Vi hade nyligen en Luther-fördjupning och jag var så glad hela tiden. Tänk att få lära sig allt det här, hur har jag kunnat gå genom livet utan att känna till allt detta? tänkte jag.

Att studera som 50+ är helt annorlunda jämfört med studier i yngre år, tycker hon. Det är lättare att väva en väv av sammanhang i dag. Vissa saker lär hon sig mycket fortare än för 30 år sedan, medan annat, som årtalen och hebreiskan, tar längre tid.

– Jag hade flera samtal med både biskopen och andra kloka personer innan jag vågade bejaka min önskan, var jag för gammal, hur såg min kallelse ut, hade det kyrkliga tåget gått? Men alla bitar har fallit på plats och bästa bekräftelsen på hur rätt det blev, är upplevelserna på mina praktikplatser.

– I Knista församling i västra Närke kunde jag tänka mig att stanna hela livet, jag var så lycklig. Att få arbeta i en landsortsförsamling, komma hela familjer nära, kändes så meningsfullt.

Hon har också varit på praktik i Nyköping, på äldreboenden och på häktet. Där väcktes insikten att det är Svenska kyrkan som är där ingen annan är förutom den ordinarie personalen. Nu är Birgitta Ed ledare i en konfirmandgrupp i en församling i Mariefred, känd för sitt goda konfirmandarbete. Birgitta Ed trivs men längtar efter mer kunskap i pedagogik.

– Bara för att man har ungdomar hemma är det inte självklart att den delen är enkel. Jag ser och lyssnar på dem i församlingen som har det där naturliga tilltalet och handlaget i sig. Jag kan verkligen beundra hur de arbetar med ungdomarna.

Birgitta Eds yrkeskarriär rymmer mycket. Hon har grundat ett pr-konsultföretag, hon ledde ja-kampanjen om euron 2003, hon har varit politiskt engagerad och levt ett liv med att slipa argument och ta diskussioner. Sånt som hon kan ha stor nytta av även nu.

– Ibland upplever jag att många är arga på kyrkan. Intensiteten i människors ilska gentemot Svenska kyrkan kan förvåna mig, liksom beröringsskräcken som många har för kyrkan. Bristen på nyfikenhet på vad församlingarna faktiskt gör är stor på sina håll.

Ulf Kristersson var 18 år när han lämnade Svenska kyrkan i protest mot statskyrkotanken. 2005 blev han medlem igen. Makarna är överens: partipolitik och Svenska kyrkan ska inte ha med varandra att göra.

När Birgitta Ed berättade för familjen om sitt beslut att börja läsa till präst, blev ingen förvånad. Familjen var försiktigt positiv till hennes tankar på en ny yrkesbana i livet.

– Mina döttrar undrade hur det skulle bli om jag inte var aktiv på samma sätt som innan, när jag var ute och reste och gjorde många saker samtidigt. Men med tre barn, två katter, en hund, hus och trädgård och som gift med en partiledare gjorde vi som vi brukar göra hemma. Vi pratade. Klarar vi detta?

– Nu när våra döttrar är tonåringar går det inte att delegera föräldrauppgifterna på samma sätt som när barnen var små, när mormor och farmor ryckte in. Nu är jag här och det känns väldigt bra.