Prästbristen blir en tillgång i predikstolen

Det började med att Sara Wahlberg, 44 år och universitetslärare i kemi, återupptäckte Bibeln sedan hon hittat en på gatan.

Hon fick också ett genuint välkomnande från kyrkvärdar och andra i samband med några kyrkobesök. 

– Jag pratade med folk och kände vilken välkomnande plats kyrkan var. Att det faktiskt kunde vara mitt sammanhang. Riktigt vad det var för upplevelse vet jag inte, men jag bara kände att här skulle jag vara!

Olika roller

Några få månader senare började Sara själv som kyrkvärd i Kristinehamns församling. Nu har det gått tre år.

– Det hade inte funnits på kartan i mitt liv tidigare. Men jag tänkte att jag gör det på prov och utvärderar efter ett halvår

Det märks att Sara Wahlberg har en naturvetenskaplig bakgrund både i hennes sätt att formulera sig och hur hon återkommande berättar just om hur hon prövar och utvärderar. Så när hon i våras funderade på stiftets veniatutbildning och pratade med sin kyrkoherde, tänkte hon som hon brukar: Hon kunde testa och utvärdera. 

– Vi behöver vara många sorters individer, med olika erfarenheter, i kyrkan. Vi möter människor på olika sätt genom våra olika roller. 

Årslång kurs

Och det är just i denna brytpunkt som veniater har en så viktig roll, konstaterar stiftsadjunkt Åse Lindberg i Karlstad. Tillsammans med mångårige veniaten Sven Årnes tog hon initiativet till den årslånga specialkursen. De två utformade sedan upplägget för kursen. 

– Vi har prästbrist i vårt stift och genom bristen uppstår ett behov av veniater. Men det är ju också en brist som föder en tillgång, när nya människor kommer in och tolkar texten och livet utifrån sin erfarenhet, säger hon.

De tänkte att det var rimligt att hoppas på en liten grupp på fyra–fem deltagare till utbildningens återkommande träffar under läsåret. De häpnade när det kom 19. 

– Vårt upplägg inspireras av hur det fungerar i vårt vänstift i Church of England. De har ett intressant utbildningspaket för den som vill ge av sin tid och kompetens till kyrkan och därigenom fördjupa sin tro och kallelse. Vad de olika perspektiven kan föra med sig in i kyrkan är så spännande!

"Svens hörna"

Kursträffarna omfattar allt från kyrkohistoria, bibelkunskap, liturgi och kyrkans organisation till predikan, retorik, själa­vård och veniatens identitet. Varje gång finns också ”Svens hörna” där Sven berättar om sina erfarenheter som veniat under många år i kyrkans tjänst, till och med som anställd.

–  Jag jobbade på TV4 och när redaktionen lades ned, började jag arbeta i församling. Och jag kände att nu var det min kallelse med en sådan glädje och trygghet i uppdraget, säger Sven Årnes.

Steget från journalistiskt berättande upp till predikstolen var inte så stort som somliga trodde, eftersom Sven växte upp som pastorspojk, var aktiv i kyrka, kör och dessutom hade jobbat som kantor!

– Jag har hört fler predikningar än de flesta. Och jag gör rejäl research inför varje gudstjänst för att göra texten närvarande och begriplig i kyrkan. Där har jag nytta av journalistiken. Jag tror att jag lyckats predika med ett enklare och tydligare språk tack vare det. Jag talar mindre ”kyrkiska”.

Inte bara prästbrist

Han tycker att veniater berikar kyrkans sammanhang.

– Det finns ett egenvärde i att ha andra än präster i predikstolen mellan varven. För det handlar verkligen inte bara om prästbrist. Jag tror att Gud har ställt mig i predikstolen, i människomötena, i själavården.

För den som vill bli veniat handlar det både om en egen, inre, kallelse och en yttre. En förutsättning för att bli antagen till kursen var att ha en rekommendation från sin kyrkoherde. För undersköterskan Timo Emilsson, 42, i Munkfors kom den tydliga kallelsen snarast först utifrån. 

För elva år sedan lämnade han hemlandet Tyskland för att vårda sin far i Hagfors. I Tyskland var han aktiv som körsångare i katolska kyrkan, men när han kom till Sverige fanns det inte tid för mer än vårdjobbet samt omvårdnaden av pappan. 

– Så jag har inte haft något umgänge i kyrkan. Men när pappa gick bort kände jag sådan tomhet. Det var något som fattades i livet. Därför började jag i kyrko­kören förra våren. Det är inte längre sedan!

Kassörskan frågade

Därefter var det några märkliga sammanträffanden som ledde vidare: En dag när han handlade efter jobbet frågade kassörskan på Ica om Timo inte hade tänkt på att bli präst. Och jo, det var faktiskt tankar han hade för 20 år sedan, berättade han för henne.

– Sedan gick jag hem och medan jag diskade, lyssnade jag på en tysk Bachkör som sjöng om hur Petrus och Saulus räddades ur fängelset när murarna rasade. Och de där rasade murarna fick mig att tänka nya tankar. En känsla av att jag kunde be Gud återupprätta min koppling till kyrkan. Och det skrev jag på Facebook.

Det lilla inlägget läste kantorn i kyrkan som sedan snabbt agerade tillsammans med kyrkoherden. Sista ansökningsdagen var Timo anmäld till veniatkurs.

– Det är en otroligt bra grej. Vi kan aldrig ersätta vigda präster och diakoner. Men det är ett tydligt tecken på att Svenska kyrkan tar en levande kyrka på allvar, där fler får bära Guds budskap om kärlek vidare i världen.