Många vill vara med när församlingen håller unik kurs om döden

Det är strålande sol och våren hänger i luften. Kristianstad visar sin bästa sida i en vanligtvis ostabil månad. Det är mars och Nosaby församlingsgård ligger soldränkt intill den lika solkyssta kyrkan. Men skuggor bildas på den plana marken mellan byggnaderna. Gravstenar på kyrkogården ligger bakom fenomenet och påminner därmed om att vår tillvaro här på jorden innebär mer än bara ljusa stunder och liv. Den innehåller också döden. Och det muntra vårvädret till trots är det just det ämnet vi ska prata om i dag.

Marie Berg, diakon i Nosaby församling, har tillsammans med Iréne Steimer, äldrepedagog på Kristianstads kommun, i några år haft en kurs där man samtalar kring det för oss alla oundvikliga - döden. 

-  Den heter kort och gott “Våga prata om döden” och startades ett tag innan pandemin. Redan första gruppen blev full direkt och det hade vi aldrig trott. Men det säger något om behovet som finns, säger Marie Berg.

Det var när Iréne Steimer såg ett tv-program där ett inslag handlade om en pensionärsförening uppåt landet som hade “dö bra-kurser”, som idén kläcktes. 

- Eller “döbra kurser”, som det också lite vitsigt kan uttalas. Jag tänkte att det skulle vara något för oss att starta även här. Jag kan bara gå till mig själv - om det är något jag tycker är obehagligt eller som jag inte har koll på, då är det bästa jag kan göra att skaffa så mycket kunskap i ämnet som möjligt.

Iréne Steimer berättar att den enhet på kommunen som hon jobbar på , förebyggandeenheten i omsorgsförvaltningen, på har ett uppdrag från politiken att de ska jobba mer med existentiella frågor. 

- Då ligger detta helt rätt. 

Deltagarna om kursen

En av de tidigare deltagarna är Marie Nilsson och hon tycker att kursen varit en ventil som låtit henne prata om det hon vanligtvis värjer sig från att samtala kring med vänner och släkt. 

- När någon föds pratar vi massor om det, men när någon dör då blir det tyst. Ändå finns det så mycket att prata om. I högre åldrar kommer tankarna på döden och det tror jag är en del av livsprocessen, liksom att förbereda sig, säger hon och fortsätter:

- Jag har visserligen varit yngst i gruppen, men har ändå haft ett behov av att prata om döden. Jag önskar att det fanns en grupp för yngre också. 

Kursdeltagarna är mestadels äldre, men det kan bero på att den är förlagd på dagtid, konstaterar de. I övrigt är det blandat män och kvinnor, blandade åldrar i övre medelåldern, några är kyrkliga, andra inte.

- Deltagarna vet att jag är diakon i Svenska kyrkan och att Iréne jobbar på kommunen. Vi kompletterar varandra och det skapar en dynamik i samtalet. Dessutom är det bra att vi kommer från olika håll eftersom deltagarna inte nödvändigtvis är kyrkliga. 

Marie Berg och Iréne Steimer är noga med att skapa en bekväm miljö för deltagarna och tror själva att det kan vara del i att gruppdeltagarna vågar prata.

- Vi tar inte in fler efter att kursen startat, och vi har ett tystnadslöfte för alla som är med så att man inte pratar om det som sägs utanför gruppen. På så sätt blir det en trygg grupp som öppnar upp för samtal. 

Upplägget på kursen

Kursen är två timmar under fem tillfällen och en återträff efter två månader. Den berör teman som rör sig från praktiska frågor till mer känslomässiga.

- Vid första tillfället pratar vi om döden som begrepp för att avdramatisera det. Vilka ord som finns för döden - kila vidare, ställa tofflorna, lagt grötskeden. Det blir mycket skratt och go stämning som skapar en trygghet i gruppen, säger Iréne Steimer.

Nästa gång kommer en sjuksköterska och pratar om avancerad sjukvård i hemmet (ASIH). Gången därefter pratar Marie Berg om vad som händer i hjärnan vid sorg och trauman, och hur det psykologiska hänger ihop med det kroppsliga. Efter det samtalar de om begravning och det praktiska kring det. 

- Det kan vara frågor kring hur djupt en grav grävs och hur djupt man själv vågar gräva för att plantera blommor vid stenen. Då har det gått några gånger i gruppen och deltagarna vågar fråga mer och vara öppna, säger Marie Berg.

Det blir mycket skratt och go stämning som skapar en trygghet i gruppen.

Nästa tillfälle är kreativt. Då får deltagarna, med hjälp av kort med olika bilder på, visa varandra vad de associerar med döden. De provar också olika redskap för att kunna hantera eventuell framtida oro, till exempel mindfulness-övningar. Sista träffen kommer en kollega till Iréne Steimer som jobbar som anhörigsamordnare på kommunen och pratar om frågor som väcks kring anhörigas situation.

- Eftersom vi kommit på detta själva har vi inget material att förhålla oss till, och allt eftersom kan kursinnehållet komma att ändras, säger Marie Berg. 

- Till exempel har framtidsfullmakt blivit något man pratar mycket om i samhället - vad händer med ens sociala medier och inloggningar när man dör, och andra juridiska frågor. Och det kanske vi kommer ha en genomgång av i kursen också, säger Iréne Steimer.

Pratar ni om livet efter döden?

- Nej de samtalen är vi inte inne på. Och det brukar inte landa i de samtalen ändå, utan de handlar mer om praktiska saker och om redskap för att hantera döden. Om de skulle komma upp avfärdar vi det förstås inte, men det känns som att deltagarna är ganska klara över vad de tänker kring den frågeställningen, säger Marie Berg.

- Däremot avslutar vi varje gång med en text och då kan den handla om vad som händer efter livet. Vi har läst utdrag ur Bröderna Lejonhjärta, olika dikter på temat. Men det är inget ämne vi tar upp i samtalen. Rädslan för döden, har vi märkt på deltagarna, handlar inte om en rädsla för dödsögonblicket utan mer för vad som händer innan, säger Marie Berg.

Döden som tabuämne

Gruppledarna har valt att vara väldigt explicita om kursinnehållet i annonseringen och valt namn med varsamhet. På så sätt blir inga tveksamheter kring vad samtalsgruppen går ut på. 

- När vi skulle starta upp gruppen ville våra chefer krumbukta och hitta på fina omskrivningar av kursen, och de föreslog namn som “Sista resan”, “Ett, två tre”, “Nu är det slut” och allt möjligt. Men det namn vi valde gör det väldigt tydligt vad man får. När deltagarna kommer hit är de redo och ingen värjer sig för ämnet. 

Är det fortfarande tabu att prata om döden?

- Ja. Det är läskigt och svårt att prata om sin egen död, men vetskapen om att vi ska dö kommer ju redan barndomen. Såklart ska man inte prata om det varje dag, men man ska i alla fall våga benämna döden, säger Marie Berg. 

- Vi lever ju med döden. Jag har inte tänkt att gå och dö nu, men förberedelsen kan vara bra. Och att ha ordnat inför döden är det allra, allra sista man kan göra för sina närmaste, då vill jag göra det bästa, säger Marie Nilsson.

Hur det har samtalats om döden har skiftat över tid, poängterar Iréne Steimer och Marie Berg har ett nära exempel. 

- När jag var liten ville man skona barn från att prata om döden. När min mormor dog som jag var väldigt nära, fick jag inte gå på begravningen. Men det var så på den tiden. Mina föräldrar vet ju att jag har denna grupp och att jag inte tycker ämnet är så farligt, men de vill inte prata med mig om döden. 

Den attityden menar Iréne Steimer och Marie Berg har förändrats, men fortfarande ser de alltså ett behov av kursen och av att den får spridning. 

- Döden är en onödig uppfinning tycker jag. Jag vill vara med och se vad som händer. Men nu finns döden och då måste vi förhålla oss till den, säger Marie Berg och hon hoppas att de genom att väcka samtalet om döden till liv har banat väg för andra församlingar och kommuner.

- Det finns kanske liknande kurser om döden på andra ställen men det är inget vi har hört talas om. Så kanske vi är lite av pionjärer, säger Marie Berg.