86 400 är ganska mycket. Till exempel är det så många sekunder vi, var och en, får varje dag av Gud att leva för. Tanken svindlar: vad gör jag med all den tid jag får? Varför slösar jag bort så många av alla de där sekunderna på sådant som egentligen inte ger mig något? Varför ägnar jag så stor del av mitt liv till att titta på när andra, på film och i tv-serier, lever sina liv? Det är egentligen väldigt märkligt.
En känd sång från 1980-talet med Arja Saijonmaa är Jag vill tacka livet. Den formulerar att tacksamhet kan finnas, även utan riktningen till ett personligt ”Du”. Men jag undrar. Behöver det ändå inte vara personligt för att vårt ”tack” ska vara meningsfullt? I alla fall är det något som kristet liv lär en: att det är bra att tacka. Om Gud verkligen har skapat jorden och alla människor så är det svårt att inte landa i slutsatsen att det är lämpligt att tacka för det liv man fått, för alla dagar.
Bibeln uppmanar oss och lär oss att tacka. Psaltarpsalmerna uttrycker diktarens jubel över att finnas till – och gör det utan att skygga för att det också kan vara svårt och smärtsamt att leva. Inte konstigt, därför, att det finns en dag på kyrkoåret som helt är ägnat konsten att tacka!
För det ÄR en konst. Lär man sig att tacka så får man upp ögonen för hur förunderligt det är att man får leva, att det är sant att Var dag är en sällsam gåva (Sv Ps 180). Har man däremot inte tagit för vana att tacka så blir det så lätt att man hamnar där, att det som inte är bra i livet kommer att uppfattas som avsteg från ett tänkt, normalt mönster. När det då händer sorgliga saker så säger vi: ”Varför skulle det här hända mig?” Men vi skulle aldrig säga så vid, låt säga, underbara sommardagar med god gemenskap. Då kommer vi att uppfatta allt gott som normalt och självklart och känna oss förorättade när det händer jobbiga saker.
Kung David kunde tacka. I veckans gammaltestamentliga text håller han på att samla in medel till att bygga templet. Och han är så glad! Ganska anmärkningsvärt, med tanke på att det inte är han själv som kommer att få leda bygget, det uppdraget går till hans son Salomo; David själv hade alltför mycket blod på sina händer (Första krönikeboken 28:3). Han förundras över Guds storhet och över att få bidra till Guds verk. Han ser det som en ynnest att ge tillbaka till Gud det han fått av Gud. Det är en attityd som går igen i sången: ”Jag vill göra mitt liv till en lovsång till Dig, där var ton skall en hyllning till dig bära. Och i dagar och glädje och dagar av sorg vill jag leva var dag till din ära.” (Sv Ps 702)
Att leva till Guds ära, det är det som är människans bestämmelse, hennes innersta kallelse. Att praktisera tacksamhetens konst formar oss i den riktningen.
Lukas berättar om tio sjuka som ropade till Jesus i sin nöd; de var ju inte bara sjuka utan dessutom genom sin sjukdom personae non gratae i samhällsgemenskapen. Jesu rop åstadkommer vad de längtat efter: när de visar sig för prästerna är de plötsligt, mirakulöst, friska. Det är en viktig distinktion i berättelsen mellan att bli ren/frisk och att bli räddad. Alla blev ”rena”, blev fria från lepran, men om den samarier som var den ende som kom och sa tack, säger Jesus att han blev ”räddad”. Tyvärr framkommer inte detta i Bibel 2000:s översättning. ”Din tro har hjälpt dig” är för svagt i sammanhanget.
Att komma på att man ska tacka för det goda som Gud gjort – det lyfter in en i ett mäktigt sammanhang. Man inte bara tar emot den oväntade hälsan med lättnad och sedan glömmer bort vilket under det var. Man förstår att om det som hänt ska få någon varaktig betydelse i ens liv så krävs en respons, en viljeyttring, en bekännelse. Det fysiska helandet är här en pusselbit i en större omsorg som Gud vill visa oss, med målet att vi ska komma i relation till Honom, som ett jag till ett du.
Anna Sophia Bonde
präst i Mölndal och skribent
