Tusen extra kronor gör stor skillnad

Kärleken är villkorslös, brukar det heta. Men vad händer om uttrycket tillämpas i kyrkans diakoni, i form av pengar?

Under ett år har Stockholms domkyrkoförsamling delat ut 1 000 kronor i månaden till en liten skara utvalda behövande.

Forskningsprojektet

Visserligen villkorat på så vis att mottagarna sagt ja till att ingå i ett forskningsprojekt med tillhörande utvärdering och anonymiserade intervjuer. Men bara de själva bestämmer vad de gör med summan de fått.

– Det är mycket bättre att ha frihet så man själv kan bestämma hur man vill använda pengarna, säger Julia Arce Peréz, en av deltagarna. 

Hon har svårt att få sin pension att räcka och har använt tusenlappen till ett månadskort för kollektivtrafiken i Stockholm.

– För mig har det varit en stor sak att ha friheten att kunna röra mig överallt. Innan var jag hemma mycket och jag har också haft problem med depression. Så när jag kunnat träffa folk oftare har det också hjälpt mig att kunna övervinna den ångest jag kan få ibland, säger hon. 

Diakoni - drivande faktorn

Det är två år sedan idén till projektet föddes. En av inspirationskällorna var ett liknande försök som gjordes i Blekinge för många år sedan, där 500 kronor delades ut. Projektet, som låg utanför kyrklig ram, leddes av Alain Topor, docent i socialt arbete. Han har funnits med under domkyrkoförsamlingens försök, inte minst som handledare för den akademiska uppsats som studenterna Majken Arzt och Elin Minten skrivit vid institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet. 

– Domkyrkoförsamlingen har ganska många stiftelser och vi ville hitta nya sätt att dela ut pengar till de som behöver, säger Pernilla Landin, diakon i Stockholms domkyrkoförsamling. 

Ett viktigt inspel till experimentet är det faktum att många som söker sig till församlingens diakoni återkommer år efter år.

Hur hjälper man dem bäst i att åstadkomma förändring på sikt? Och hur frigör man diakonerna så att deras tid kan ägnas åt annat än diskussion om pengar?

– Vi har sett otroligt positiva reaktioner. Det bästa är glädjen hos mottagarna. En person har berättat hon och hennes barn gått på bio. Det brukade de aldrig göra. Men plötsligt kunde de det och till och med köpa popcorn, säger Pernilla Landin.

Efter grönt ljus från församlingens förtroendevalda och med stöd från styrelsen i den stiftelse ur vilken pengarna hämtas, fick fyra av församlingens diakoner välja ut vardera tre personer som de kände till sedan tidigare. 

– Det var viktigt för oss att välja personer för vilka tusen kronor i månaden gör verklig skillnad och där pengarna kan bli den där gnistan som tänder till förändring, säger Mikael Halldin som också arbetar som diakon i församlingen. 

"Jag har unnat mig en pizza"

Det betydde att exempelvis hemlösa eller barnfamiljer med stora behov föll bort. Liksom personer med pågående beroendeproblematik. 

I de uppföljande intervjuerna berättar deltagarna om vad pengarna betytt. De har dels gått till basala nödvändigheter och gjort att man haft råd att betala elräkningen. Dels har de inneburit att man haft råd med det lilla extra. 

”Jag har unnat mig en pizza. Dit jag brukar gå och plugga, där finns en pizzeria som har bra pris och bra pizzor. /…/ Det ingår kaffe, så jag kan också ta en extra kaffe i plastmugg efteråt”. 

En annan deltagare berättar: ”Det har hjälp mig att leva med lite mera friheter. Att jag kunnat köpa lite extra frukter, mediciner.”

Social påverkan av en extra tusenlapp

Ännu en aspekt är att fler liksom Julia Arce Peréz vittnar om hur tillskottet påverkat livet socialt: ”En sak är att jag kunnat bjuda hem folk till mig ibland, att man kan komma hem och vara hos mig. Man höjer sin livskvalitet om man säger så /.../ om det basala fungerar så är man mer inriktad på det väsentliga. Att det skapar godare relationer till ­andra människor”, berättar en deltagare.

Vad gäller långsiktig förändring är bilden delad. Några har börjat träna eller har betalat skulden ­efter ett glasögoninköp.

Andra rapporterar att pengarna haft stor betydelse under projektet men att vardagen sedan blev som den var tidigare. 

– Vi har ännu för lite erfarenhet för att kunna dra slutsatser, säger Mikael Halldin. 

"Livsgnistan"

Men försöket ses som tillräckligt framgångsrikt för att nu ha fått en uppföljning som löper fram till 2025 där varje deltagare får 2 000 kronor, delvis på grund av inflationen. 

”Livsgnistan”, som projektet heter, är ett spjutspetsprojekt ur både inom- och utomkyrkligt perspektiv. Forskningen om kopplingen mellan välmående och ekonomiska förutsättningar har hittills varit begränsad.  

Som kyrka och social aktör är det viktigt att ompröva sitt sätt att förmedla de gåvor som kyrkan fått att förvalta, säger Mikael Halldin. 

Det finns också en win win-aspekt i projektet, menar han.

– De personer som ingick i  projektet behövde under tiden inte komma till mig och prata om pengar för de visste att den summan kommer. Det ger diakonerna tid att ägna sig åt människors långsiktiga förändringsprocess i stället för att släcka bränder.

Vad sänder det för signaler att det bara är att knacka på hos ­kyrkan och så får man 2 000 ­kronor i månaden?

– Den bilden finns redan och jag tror att välfärdsinsatserna därför tagit ett steg ifrån oss, för att de har bilden av att man kan komma med mössan i hand och så får man lite pengar som man super upp – om man ska spetsa till det.

Bilden bygger på en okunnighet om kyrkan i stort, säger Mikael Halldin, som menar att projektet Livsgnistan är att gå i motsatt riktning. Mot en mer uppstyrd och kontrollerad verksamhet.

– På ett sätt är det här mer villkorat än annat som vi gör, genom frågorna vi ställer efteråt: ”Vad gjorde du med pengarna?”, ”Hur upplevde du det?”. 

Ökande fattigdom

Mikael Halldin säger att den ökande fattigdomen är den stora diakonala frågan för Svenska kyrkan. 

– Jag har över åren sett hur hushållen har mindre och mindre att röra sig med. Förut talade man om existensminimum som en plattform att utgå ifrån. Nu är det något slags tak.

Han hoppas att fler församlingar prövar liknande projekt.

– Men det här kan inte ersätta det andra vi gör. Till syvende och sist kommer alltid mötet med en annan människa att vara det viktiga. 

– Det ser så olika ut i församlingarna om man har stiftelser eller fondmedel eller inte. Men man ska inte underskatta den skillnad det faktiskt gör med det lilla man kan göra, som en matkasse eller en biobiljett, säger Pernilla Landin.