Själavård är ett vackert ord. Själavårdslandskapet likaså. Det är ord fyllda av mening, lidande, längtan, stort ansvar – och hoppet om att bli ”mer människa” i livets många aspekter; socialt, mentalt, emotionellt och, förstås, andligt.
Lars-Göran R Sundberg tar läsaren med på en, inte alldeles lättgången, vandring genom själavårdens landskap. På tvåhundrasjuttiotvå fullmatade sidor ger författaren en detaljerad karta över det område han vill beskriva. Att se boken som ”en introduktion” i ämnet är en underdrift. Med över 300 titlar i litteraturlistan och 734 fotnoter förtjänar Sundbergs prestation en mindre blygsam undertitel än så.
Av det ovan sagda framgår att Sundberg är mer än väl förtrogen med sitt ämne, som han behärskar utan och innan. Det är en imponerande kunskapsmassa som presenteras. Författaren förankrar själavården i Bibeln, teologisk, historiskt och metodmässigt med noggrannhet och precision. Han gör också tydligt att själavården hör hemma i en församlingskontext, oavsett vilket samfund som tjänar som bakgrund till den kontexten. Utan församling, ingen (kristen) själavård och ingen själavårdare heller, för att hårdra Sundbergs resonemang.
Boken innehåller klargörande skisser och diagram som stöder och förklarar Sundbergs tankar. En av de sista är en schematisk bild över vad själavård skulle kunna innebära i en församling. Den börjar med församlingen som en krets av vänner som bryr sig om varandra, vidare över till ideella ledare med större själavårdsmässigt ansvar, kanske ett omsorgsteam och till sist församlingens speciella resurser för själavård och andlig vägledning.
Ofta, men inte alltid, är de senare personer med ett särskilt uppdrag att verka som själavårdare. Och som, förhoppningsvis, är väl rustade för uppgiften.
Trots att Sundberg så tydligt förankrar själavården konfessionellt, visar han samtidigt på en stor öppenhet inför vad konfidenten kommer med och söker hjälp för, må det vara en livskris, depressiva tankar, tomhetskänslor, skuldkänslor eller efterhängsna minnen som håller kvar konfidenten i gamla mönster.
Författaren återger också själa-vårdmässiga hållningar av respekt, varsamhet, medkänsla, och omsorg. Kanske kunde man säga att själavårdare och konfident tillsammans skapar det landskap där konfidenten fritt kan vandra genom sina behov och besvär och på så sätt fördjupas och försonas – och komma i en alltmer levande och genuin kontakt med sig själv, Kristus – och i sista hand Gud.
Själavårdslandskapets många förtjänster är samtidigt några av dess brister. Ibland blir kartan så detaljerad att läsaren får anstränga sig för att hitta tillbaka till stigen som leder framåt. Skogen skyms av alla träden och en önskan vore ett hårdare redaktionellt arbete för att vaska fram guldkornen och trä upp dem på en tydligare röd tråd.
Trots författarens öppenhet för modern psykologi i kombination med en mer klassisk själavård kan undertecknad också sakna ett mer gediget resonemang kring vilka psykologiska faktorer som kan vara till hinders för fördjupning, förändring och försoning i en människas liv.
En tredje invändning är det man kunde kalla en syndafördärvad människosyn som Sundberg, om jag förstått honom rätt, menar genomsyrar alla aspekter av livet. För egen del, som själavårdare och psykoterapeut, tycker jag mig gång på gång ha mött något helt, oförstört och skimrande vackert inom tillräckligt många konfidenter genom åren, för att sätta stora frågetecken kring en gammalluthersk syn på människan efter syndafallet.
Den kraften, energin, Verkligheten eller ”instansen” inom konfidenterna har varit min bundsförvant i arbetet med att vandra genom själavårdslandskapet. Vill man uttrycka sig åt det fromma hållet kanske man kunde säga att det inom varje människa finns någon som lider – men som också längtar och lovsjunger, med ett rent och helt hjärta.
Gode vännen brukar säga att ”själavård, det är en egen sport det”. Så sant. Och därom tycks Sundberg och jag vara överens. Gott så.
Göran Larsson
