Söndagen efter nyår sammanfaller med trettondagsafton och i Markusevangeliet möter vi ett vuxet barn som välter bord och stolar. Det fridfulla och till synes strukturerade kaoset i krubban har förvandlats till en utåtriktad våldshandling i det offentliga.
Gud har blivit människa, Jesus får ett utbrott över att Guds hus har förvandlats från ett bönens hus för alla folk till ett rövarnäste.
Hans ilska över månglarna i templet ställer viktiga frågor till varje församling. Är våra kyrkor och församlingshem en plats för alla eller har de förvandlats till rövarnästen?
I ett rövarnäste styr självutnämnda makthavare. Försäljning i kommersiellt syfte hör hemma där. Det kan handla om varor och tjänster förstås, men också om värderingar, normer och regler. En del kan vara öppna och uttalade och andra kan vara svårare att identifiera.
Mikael Kurkialas När själen går i exil är en bok som jag ofta återkommer till. Kurkiala skriver: ”När heliga platser förfaller eller ekar tomma och när myterna glöms bort försvinner inte de existentiella frågorna. Men de förlorar sin klädedräkt – det gemensamma språk med vilket de skulle kunna gestaltas, formuleras och kommuniceras.
Så öppnas ett tomrum i våra liv som väntar på att fyllas. Här vill de kommersiella krafterna och distraktionsindustrin muta in marknadsandelar. Det är inget konstigt med det. Marknadens drivkraft bottnar ju i att hela tiden nära en känsla av brist, av att något saknas. En nöjd människa är en dålig konsument”.
Jesus ilska över förvandlingen eller fokusskiftet från Gud till det kommersiellt gångbara går att ta på. Han behövde röjas ur vägen och sannolikt var det därför som Jesus fick lämna staden Jerusalem när det blev sent som det står i texten.
Vi människor har lätt att utse syndabockar och när vi lyckats göra oss av med en syndabock står nästa på tur. Människor som likt Jesus hotar konsumtionshetsens makthavare måste tystas och undanröjas i rövarnästekulturen. Det finns en uppenbar risk, avsteg från kyrkans grundläggande uppgift och syfte får förödande konsekvenser.
Kung Herodes var definitivt en människa som kände sig hotad av Jesus. På trettondagen möter vi en narcissistisk och destruktiv kung i Matteusevangeliet 2:1-2. Det finns tyvärr även i dag flera farliga makthavare världen över som liknar honom. Trots destruktivitet får de gehör och tar sig utrymme att härska.
När stjärntydarna såg en ny stjärna på himlavalvet visste folket vad det betydde. En fredsfurste var född och kung Herodes blev förskräckt. Han samlade sitt gäng av etablerade auktoriteter. Kanske var det samma gäng av överstepräster och skriftlärda som senare skulle möta den arga, vuxna Jesus i templet.
Det nya året börjar med rövarnästen, dolda agendor, rädsla och mördande av barn. Men det börjar också med att det glänste över sjö och strand. Det börjar med stjärnan från Betlehem som inte ledde bort utan hem. Vi bjuds in till att följa stjärnan och med egna ögon bevittna miraklet och mysteriet i krubban.
Mötet med det heliga kan beröra oss på djupet, få oss att ändra konsumtionsvanor och anta en reviderad färdplan. Likt stjärntydarna i Matteusevangeliet får vi helt enkelt ”ta en annan väg” hem. Hur det här året ska sluta vet ingen. Men vi vet att Guds hus och heliga platser behöver få vara fredade dit alla är välkomna med sina liv och böner.
Som psalm 57, vers 4: ”När lögn och våld förmeras var är då jordens salt? Vem hjälper och vem helar vid världens sönderfall? Må kyrkan bli som fordom ett hjärta och en själ, en fristad mitt i oron, för sanningen ett värn.”
Mika Wallander
