Vadstenapräst: Vi måste börja riva övertaliga kyrkor

Det väckte stor uppståndelse för två år sedan när Vadstena församling började ta ut en entréavgift av turister som besökte klosterkyrkan. Avgiften fick kritik för att begränsa tillgängligheten och signalera att folkkyrkan inte är öppen.

Närmare 18 000 besökare, var sjuttonde besökare, betalar numera årligen de 20 frivilliga kronorna för att gå in i Sveriges fjärde största kyrka. Endast ytterligare en kyrka, Storkyrkan i Stockholm, tar betalt vid entrén.

Enligt kyrkoherden i Vadstena församling visar de flesta besökarna, både pilgrimer och turister, stor förståelse och betalar gärna.

Men pengarna räcker inte på långt när till för Vadstena klosterkyrka, när de kommande fyra årens renoveringsbehov av bland annat strävpelare och fönster uppgår till mellan 120 och 150 miljoner kronor. Summan blir hög även om kyrkoantikvarisk ersättning skulle beviljas fullt ut.

– Vi har i dialog med stiftsorganisationen landat i att vi inte har resurser att betala de 25 procenten för detta och fortsätta som eget pastorat. I det samtalet har vi landat i att en egeninsats om 5 procent är rimlig utifrån vår omsättning i församlingen, 11 miljoner kronor.

– Vi är en liten församling med 5 000 medlemmar och nio kyrkor, med mer eller mindre omfattande renoveringsbehov. Medlemsavgifter och entréavgifter räcker inte till och vi måste börja tänka nytt nu, för läget börjar bli akut, säger kyrkoherde Magnus Svensson.

– Att ta hand om kulturarvet är fantastiskt men vi är först och främst en kyrka och inte en fastighetsaktör, fortsätter han. Till slut handlar allt om att vårda byggnaderna och det är ju knappast meningen.

Enligt Magnus Svensson måste exempelvis upphandlingen av stora renoveringar av stenkyrkor bli internationell.

– Vad jag vet är det endast Statens fastighetsverk som har fått hjälp utomlands ifrån i sin renovering av Stockholms slott. Svenska kyrkan måste få fler kontakter och större nätverk för att få in fler aktörer vid upphandlingar för ökad konkurrens.

Han är också mycket kritisk mot att uppgörelsen kring kyrkoantikvarisk ersättning inför separationen av kyrka-stat år 2000 inte har följts av någon uppräkning av ersättningen.

– Dessutom är den här idén med överlåtelse till riksnivå av övertaliga kyrkor befängd. För vad ska riks göra med en kyrka som inte församlingen kan ta hand om? Jo, nationell nivå kommer att avhända sig ansvaret till stiftet som i praktiken ger tillbaka kyrkan till församlingen. Och så är vi tillbaka där vi började.

Men ni kommer ju ändå att få tillgång till kyrkan och slippa betala för den?

– Riks har inga andra pengar än de som tas från lokal nivå, vi får betala för underhållet men kan inte använda kyrkan utan att domkapitlet ger sin tillåtelse. Så länge kyrkorna finns kvar inom organisationen måste annan verksamhet tas bort till förmån för fastighetsunderhåll så länge medel inte tillförs utifrån.

– Domkapitlen kommer att bli överhopade av tillståndsärenden när församlingen temporärt vill använda kyrkan igen. Problemet är att vi inte har råd med kostnaderna för fastigheterna.

I stället föreslår Magnus Svensson nya kraftfulla åtgärder.

– Församlingar har inte råd längre att sköta det svenska kulturarvet på egen hand. Det är nog bra om folk inte lämnar kyrkan för att de vill sponsra kulturarvet, men vi behöver göra mer. Vi måste börja sälja fler kyrkor och mentalt förbereda oss för att riva de kyrkor som vi inte har råd att ta hand om, även de gamla kyrkorna.

– Vi ska förkunna evangelium, inte vara fastighetsförvaltare.