Gunnar Weman om åren som ärkebiskop

Kyrkans Tidnings avskedsintervju, bokad sedan några veckor, visar sig långt ifrån inprickad på den lämpligaste av tidpunkter. Prins Bertil har nyligen avlidit, begravningen ska ske med ovanligt kort varsel eftersom den måste äga rum innan drottning Margarethe av Danmark firar sitt 25-årsjubileum som regent.

Nej, nervös är han inte inför detta sitt mest uppmärksammade officiella uppdrag hittills, men han muttrar några ord om den korta förberedelsetiden.

– Och så ska det ordnas med översättning till engelska dessutom…

En stund senare sitter vi ändå på utsatt tid i ärkebiskopens besöksrum. Har han aldrig avvisat en journalist hittills under sin tid som ärkebiskop så vore det väl katten att bryta den sviten så här i elfte timmen…

Gillat mediakontakterna

Annars var det lätt att få intrycket att just media var en av de svårare nötterna för Gunnar Weman under hans första tid som ärkebiskop. I en intervju i Kyrkans Tidning ett år efter sitt tillträde klagade han över den massmediala fokuseringen på ärkebiskopen, ”jag har ett omöjligt jobb”.

I dag låter han uppriktigt förvånad över dessa sina ord. Tvärtom tycker Gunnar Weman att ett av hans tydligaste bidrag under de här åren har varit just att han fått göra kyrkan mer synlig i media, ”det är en lagledares uppgift”. I allt ifrån datatidskrifter till tidningar som Värnpliktsnytt och Dagens Industri har han diskuterat kyrka och livsfrågor.

– Tänk, vilken förbluffande utveckling!

Trivs bäst direkt

Bäst har han trivts i direktsändningens rampljus. Då har han kunnat råda över situationen. Klippta och redigerade intervjuer känns betydligt osäkrare. Reporterns timslånga grillning som blir till en 90-sekunders underhållnings-snutt – ”ärkebiskopen liknar JR i Dallas!” Eller då han till Dagens eko under 1993 års kyrkomöte yppade några som han – men inte Ekots reporter – tyckte, perifera ord om att skapa speciella stift för dem som säger nej till kvinnliga präster. Ramaskri på kyrkomötet och Gunnar Weman fick göra offentlig avbön.

En läxa i det fortsatta medieumgänget blev det.

– Framför allt så lärde jag mig att det är bättre att backa direk än att, som jag tycker vissa politiker gör, strida in absurdum.

– Det har känts som en trygghet att kunna be om förlåtelse när jag varit otydlig eller sagt något dumt.

Alltid känt sig trygg

Ja, en genomtrygg människa, faktiskt. Det ger Gunnar Weman intryck av att vara. När han får frågor om maktspel i kyrkan, om tvivel på sin roll som ärkebiskop, om konflikter mellan personen och ämbetsbäraren Gunnar Weman, ser han ibland rent oförstående ut.

– Med bästa vilja i världen kan jag inte säga att jag under de här åren känt mig otrygg någon gång.

Jag tycker jag har fått röra mig bland vänner.

– Jag tror aldrig jag riktigt har fattat hur stort det har varit att vara ärkebiskop, och det är väl lika bra det?

Svartvit bild

När elaka tungor har sluntit har de stundom talat om ”ärkebiskop Gunnar Velman” – vag och mångtydig, rädd att välja sida i svåra frågor.

– Min enkla kommentar får då bli att mångfacetterade frågor måste få mångfacetterade svar. De som tycker att jag är luddig och otydlig… det får stå för dem som vill ha en entydigt svartvit bild av verkligheten.

Exempelvis fick Gunnar Weman motta RFSLs anti-utmärkelse ”Homofobi-priset” 1994 för vad som uppfattades vara ett vacklande i frågan om registrerat partnerskap för homosexuella.

– Vad de än tyckte om mig så envisas jag med att säga att vi har hjälpt dem till ett större erkännande i samhället. Vi har motverkat förföljelse och ont tal.

– Men ta Kyrkans Tidnings intervjuer om nyandligheten, där tycker jag inte att jag har behövt vara otydlig.

– Sen tycker jag också att jag varit tydlig nog i flykting- och miljöfrågor.

En bland andra

Och de rop på en ny Nathan Söderblom som förekom inför det senaste ärkebiskopsvalet, någon som kan göra sin röst till kyrkans röst, de ropen kommer även fortsättningsvis att klinga ohörda.

”Kyrkhövdingarnas” tid är förbi, fastslår Gunnar Weman. I dag är ett långsiktigt lagarbete den enda försvarbara modellen, med ärkebiskopen som ett ansikte utåt, men annars en kyrklig arbetare bland andra.

Och han vet att varje uttalande som kan uppfattas det minsta kontroversiellt renderar en massiv brevskörd. Persondatorn har gjort det enkelt att skicka påminnelse på påminnelse om uteblivet svar.

Ungefär 15 brev om dagen – tjänsteposten undantagen – har Gunnar Weman fått som ärkebiskop, och alla har han svarat på.

– Om inte annat så när jag får en längre ledighet. Då skriver jag igenom ett rejält sjok.

Estonia-katastrofen

Ett mycket mörkt kapitel under Gunnar Wemans tid som ärkebiskop är Estonia-katastrofen och dess efterspel.

– Det har varit och är en väldigt jobbig sak för mig, säger Gunnar Weman, och låter dämpad.

Också här kritiserades ärkebiskopen för velighet. Först skulle det bli minnesgudstjänst vid vrakplatsen, sedan fick det löftet dras tillbaka när det inte gick att få tag på några båtar.

Kritiken från de anhöriga kan Gunnar Weman se som ett led i sorgeprocessen – att få banka på dem med beslutsmakt. Däremot har det förekommit en del ”påhopp” inom kyrkan som han  beskriver som ”lite märkliga”.

– Man har nog aldrig förstått hur svårt det var för oss i början att få tag på listor över anhöriga.

– Och när det kom bud och motbud ovanifrån hela tiden om båtarna – det var bortom vår kontroll att då kunna kommunicera med alla de anhöriga.

Ångrar han då inte något i sitt agerande?

– Nej, vi har gjort vad vi kunde. Men jag tycker det var tungt att jag inte fick komma ut också med svenskarna och lysa frid över gravplatsen.

– Sedan är det klart att jag känner stor smärta med dem som alltjämt upplever att kyrkan inte har hört dem.

Jubelfest och riksmöte

När Gunnar Weman själv får plocka russinen ur kakan från sina år som ärkebiskop, nämner han först av allt jubelfesten i Uppsala 1993 och riksmötet i Luleå 1995.

Vid sådana tillfällen, där i centrum av Svenska kyrkans sjudande förnyelseprocess, har han varit i sitt rätta element, det förstår man. Han levererar några ögonblicksbilder, den stora sändningsmässan i ARCUShallen i Luleå med 10 000 personer.

– Då vi fick döpa ett litet barn och överlämna dopgåvor i form av skor att gå i som evangelist och en

Bibel för barn och ett livstids medlemskap i Svenska kyrkans unga.

– Eller då vi hade hela kyrkomötet att stå på podiet i universitetsaulan vid jubelfestens avslutning med Stora boken i höger hand och säga ”vi är nu bärare och företrädare för evangeliet”.

– Det var upptakten till vad som skulle bli de många samtalen om innehållet i Stora boken.

Gunnar Weman berättar med inlevelse, närmast iver. Det är något nästan rörande över det hela.

Kanske för att man här skymtar en människa som hyser en djup och äkta kärlek till sin Svenska kyrka.

Historiska milstolpar

Längs hans ärkebiskopsväg står de kyrkohistoriska milstolparna tätt uppställda. Kyrka-statbeslutet, Borgåavtalet, nya regler för dop och kyrkotillhörighet. Men samtidigt fortsätter kristendomens kräftgång i stort.

– Nja, det vete katten det! avbryter Gunnar Weman.

Han drar igång en sifferexcersis hämtad ur fjolårets kyrkobyggnadsutredning som leder till slutsatsen att minst 75 procent av svenskarna har så starka band till kyrkan att de väljer att stanna kvar efter år 2000.

Och snarare än en tillbakagång vill han se det som att kristendomen håller på att ta sig nya uttryck i Sverige.

– Vi mäter ju mest söndagens gudstjänststatistik. Vad som inte redovisas är alla andra former av kristen gemenskap som människor söker sig till i dag. Samtalscirklar, meditation, öppet hus i församlingsgårdarna.

– Jag är alldeles övertygad om att Svenska kyrkan i framtiden mer och mer blir en samtalets kyrka.

Han syftar bland annat på de samtal som mycket tydligare än förr förs när prästen gör hembesök inför dop, på samtal kring Stora och Lilla boken, på bibelstudier och samtalet efter predikan.

– Det sker mycket av kyrklig uppbyggnad fast man inte kan mäta det i siffror eller redovisa det som projekt.

Inga planer ännu

Vad beträffar Gunnar Wemans egen framtid har han inga fasta planer, annat än att han nu bosätter sig i nygamla hemstaden Sigtuna.

Han drar de där förnöjda fraserna man kan få höra från en människa redo att njuta sitt otium, ”påta i trädgården”, ”god litteratur”, ”fjällvandra”.

En nystart vill han se det som. Där inte detta att uträtta saker längre är det viktiga.

– Nu ska jag ställa mig frågan, ”vad är det att vara människa nu?”

Martin Larsson