Cristina Grenholm, nu går du in i det som fransmännen brukar kalla le troisième âge, den tredje åldern. Hur känns det?
– Det känns stort och spännande. Jag ser det som ett privilegium att få gå in i en ny fas i livet.
Berätta om din sista arbetsdag när ni firade mässa i kapellet i Kyrkans hus som precis var återöppnat efter renoveringen!
– Det var mäktigt att få leda mässan i kapellet Marias lovsång igen. Det nattvardssilver som Anna-Stina Åberg gjorde under pandemin har vi knappt hunnit använda tidigare. Många kära kollegor och vänner både deltog och medverkade i det fullsatta kapellet och sången klingade stark och fin.
– Före mässan hann jag med ett sista sammanträde, men efter den var det fortsatt festligt och jag fick ta emot många goda ord som jag bär med mig tillsammans med väl valda presenter och vackra blommor.
Du blev kyrkosekreterare 2009. Vad minns du särskilt från dessa 16 år?
– Två konkreta exempel är dels arbetet i läronämnden inför beslutet om vigsel för par av samma kön precis när jag tillträtt tjänsten. Det har varit meningsfullt att fortsätta arbetet i nämnden under hela min tid som kyrkosekreterare efter att jag varit ledamot sedan 1991. Det blir ju sammanlagt över 30 år.
– Det andra jag brukar lyfta fram är beslutet om att man fick vara tjugo personer vid begravning under den fas i pandemin, då motsvarande samlingar och gudstjänster hade en maxgräns på åtta personer. Det var viktigt för människors möjlighet att hantera sin sorg.
Hur har människors sätt att förhålla sig till tro förändrats sedan du själv prästvigdes? Pratar man tro på ett annat sätt i dag?
– Det händer mycket på 40 år. Trons uttryck och innehåll var mer välbekanta för många på 1980-talet, då de flesta hade konfirmerats. Idag är fler nyfikna och ställer frågor ur andra perspektiv. Tyvärr uppfattar en del tron som ett strikt regelverk och blir ganska ängsliga. Jag vill hellre att vi tillsammans söker kärnan i tron, så att vi kan fortsätta att utforska den som en grund för livsmod och engagemang.
Är det något du önskar att du gjort annorlunda i yrkeslivet?
– Nej, jag är så tacksam över att jag fått göra lika stora delar inom universitetet som i kyrkan – och att jag fått fortsätta att vara både akademiker och präst.
Vad ska du göra nu? Vilka uppdrag har du?
– Jag fortsätter att leda gudstjänst, skriva och föreläsa och har uppdrag i Sigtunastiftelsens styrelse och för Svenska Bibelsällskapet och arbetet med den nya översättningen av Nya testamentet, NT 2026. Under våren kommer också en nyutgåva av min bok om den apostoliska trosbekännelsen.
Har du några intressen som kanske har fått stå tillbaka under ditt yrkesliv som du vill ge extra näring nu?
– Det blir mer tid för familj och vänner. Mer kultur, särskilt den franska, och tillfällen till lek och improvisation ser jag också fram emot.
Du kommer att bo kvar i Uppsala, vad betyder Uppsala för dig?
– Uppsala är hemma sedan snart femtio år och här har jag bott förutom de tio värdefulla åren i Karlstad på 00-talet. Det är fint att bo i en stad som så många från både kyrka och akademi har anledning att besöka. Uppsala har den lilla stadens fördelar och den större stadens möjlighet till nya impulser och spännande diskussioner.
Vad tycker du är viktigast med det ekumeniska året?
– Temat är det viktigaste: Tid för Guds fred. Jag ser fram emot många lokala firanden och arrangemang under pingsten, då vi på olika sätt får gestalta att det alltid är tid för Guds fred.
