Arbetet med frågor om Guds folks uppdrag och kyrkans ordningar är ständigt pågående. I april 1989 samlades företrädare för de fem diakoniinstitutionerna och representanter för kyrkoordningskommittén för överläggningar. Man pekade på ett behov av att klargöra gränsen mellan diakonat och allmänt prästadöme och den utmaning som införandet av ett diakonat innebar i en luthersk kyrka:
”En svårighet när det gäller den teologiska definitionen är att det vi nu söker oss fram mot i Svenska kyrkan knappast finns i den lutherska kyrkogemenskapen. När man då prövar tankar från till exempel den anglikanska kyrkan och från BEM (se faktaruta här intill) uppstår tveksamhet hos många […].”
Material från kyrkoordningskommittén finns i kyrkokansliets arkiv i Uppsala. Frågor om diakonatets identitet och funktion är fortfarande aktuella. Det finns en risk att diakonatet och enskilda diakoner trängs mellan det allmänna och särskilda prästadömet med otydlighet åt båda håll som följd. De svårigheter som kommittén 1989 pekade på finns i hög grad kvar.
Genom Svenska kyrkans historia har präster i enlighet med det särskilda prästadömet, haft vissa tydligt reglerade uppgifter medan alla döptas uppdrag att sprida evangeliet innefattas i det allmänna prästadömet.
Ännu under 1980-talet var prästen i princip den som ledde gudstjänstens moment själv. Nattvard i söndagens gudstjänst blev gradvis mer vanligt förekommande men vid utdelandet tjänstgjorde prästen ofta ensam. Efter 1986, då en ny kyrkohandbok infördes, har många uppgifter i gudstjänsten som tidigare varit prästens öppnats för det allmänna prästadömet.
Men, varken i kyrkohandboken från 1986, eller i den senaste kyrkohandboken har uppgifter reserverats särskilt för diakoner. Det betydde att de uppgifter som diakoner kom att utföra i gudstjänsten, som att dela ut nattvard och leda kyrkans förbön,
å ena sidan kunde uppfattas som något de gjorde som representanter för det allmänna prästadömet. Å andra sidan kunde det utifrån en mer ekumenisk teologi argumenteras för diakonatet i andra termer än allmänt och särskilt prästadöme.
Genom historien har vigning inom Svenska kyrkan omfattat olika uppdrag och tittar vi på de lutherska grannkyrkorna ser vi att olika yrkeskategorier vigs. Åke Andren (1917–2007), professor i praktisk teologi i Uppsala, konstaterade 1994 i boken Diakonatet i världens kyrkor. Kyrkornas svar på BEM-dokumentets ämbetsstruktur och den fortsatta utvecklingen att utifrån ett funktionellt perspektiv är ämbetets syfte att främja evangeliets spridning och att det inte finns några begränsningar vad gäller själva strukturen. Det finns alltså inte i luthersk kontext några principiella hinder för ett särskilt diakonat, men hur det ska förstås och vilka uppgifter som tillhör det är ett pågående samtal.
Gudstjänsten är kyrkolivets centrum. Alla döptas, det allmänna prästadömets, kallelse till diakoni behöver därför synliggöras också där. I biskopsbrevet om diakoni från 2015 framhålls att det inte finns någon en gång för alla given form för hur diakoni gestaltas i gudstjänsten, utan det kan ske på olika sätt.
Karin Ahlqvist och Charlotte Säll visar i en studie från 2022 att många diakoner uppfattar det som identitetsskapande och centralt att utföra liturgiska uppgifter. Studien visar att drygt 70 procent av diakonerna i Svenska kyrkan regelbundet tjänstgör vid högmässa eller mässa som huvudgudstjänst (Ahlqvist och Säll, 2022).
Ahlkvists och Sälls studie pekar mot en inkonsekvens mellan det av Svenska kyrkan karitativt definierade diakonatet och praxis i församlingarna. Att diakoner i dag i sin tjänstgöring regelbundet utför liturgiska uppgifter har inte medfört en tillräcklig bearbetning av eller diskussion om diakonatets karitativa karaktär i centrala och grundläggande dokument. En tolkning är att skälet till detta är att det finns en vilja att värna den lutherska identiteten och det allmänna prästadömet. I praktiken kan bristen på bearbetning resultera i oklarheter vad gäller diakonens uppdrag och tjänstgöring med risk för att enskilda kommer i kläm.
Ett sätt att förstå utvecklingen är att den diakonala tjänsten i Svenska kyrkan, sedan det ekumeniska BEM-dokumentet (Dop, nattvard, ämbete) kom 1982 utvecklats under inspiration från anglikanska kyrkans diakonat. Vigningen i liturgiska kläder, menar vi, indikerar en liturgisk funktion. Härtill kommer Borgåöverenskommelsen från 1992, som innebär att ämbetsbärare i medlemskyrkorna (främst lutherska kyrkor i Skandinavien och Baltikum och anglikanska kyrkosamfund) ska kunna tjänstgöra i varandras kyrkor.
Historiska och andra typer av empiriska studier kan hjälpa oss att förstå diakonatets utveckling i Svenska kyrkan, däremot kan det inte utifrån sådana studier, dras teologiska slutsatser. Den skotske filosofen David Hume (1711–1776) konstaterade att man inte kan härleda ett bör från ett är. För att ange en normativ riktning räcker det inte att hänvisa till sakernas tillstånd, utöver detta krävs normativa argument.
Diakoni är en del av kyrkans väsen. Vi ser ett behov av fortsatt bearbetning av diakonatets identitet. Denna bör innehålla en genomlysning av Svenska kyrkans teologi om det allmänna och särskilda prästadömet. Annars finns en risk att Svenska kyrkans diakoner blir teologiskt anonyma.
Helena Inghammar, teol dr, stiftsadjunkt, Strängnäs stift
Elisabeth Christiansson Drake, teol dr, lektor, Marie Cederschiöld högskola
(Texten är en bearbetad version av en artikel i Svensk kyrkotidning, SKT, nr 3, 2023)
