Midsommarstången är ett löfte om hopp i missmodets tid

Naturen öppnar upp ett landskap av midsommarblommor. De är inte så många som de var förr, och det är svårare att hitta de som finns, men än finns det blommor i vårt land. Ja, än finns det blommor i vårt land!

Varje år hänger vi dessa blommor på ett kors. Vi pryder korset från tå till topp, låter grönskan omsluta stammen. Vi låter blommornas färger pryda kransarna som vi hänger på korsarmarna, likt lagerkransarna vi pryder Vasaloppets segrare med.

Så skapar vi livets träd från Edens lustgård. På nytt blir det trädet planterat hos oss och vår trädgård blir fylld av liv och lust – och en och annan orm. Stången blir en fruktbarhetssymbol från vår historiska forntid, en livssymbol som förenar olika släktled. Den blir en hoppets symbol. Trotsigt står den där och berättar om en kraft som är starkare än misströstans dy. Den säger ja till livet mitt i dödens närhet.

Midsommarstången blir det trotsiga hoppets kors och vi får göra blomsterkransar till varandras huvuden, klä varandra glatt, som med nådegåvor. För hoppet är en gåva till oss alla. Nej, än har vi inte gett upp, och också om vi ger upp, så ger Gud inte upp om oss.

Vi firar livet, och djupt inne i livets mitt finns korset dolt. Korset vittnar om att Gud själv delar vår verklighet. Mitt i skapelsens myller ”brer Gud ut jorden med allt vad den alstrar” och ger ”livsande åt dem som vandrar på jorden” också detta år. Det får vi tro, och vid midsommar får vi fira det. Det är en dårskap och glädje.

Så dansar vi galna danser runt stången. Det är danser som handlar om grodor, grisar, rävar och kråkor och annat från naturen. Om musikanter och veckans arbetsdagar och annat från kulturen. Om kärlekens turer där vi ibland är innanför, ibland utanför. Och mitt i denna lustighet, blir sanningen om livet synlig. Allvar och lek blandas.

Dansen blir en bön, där hela kroppen dansar fram liv, medan korset står där, som en påminnelse om trons centrum. Det är inte magi, det är liv och den heliga Anden för oss i dansen, lekfullt, befriande och vi virvlar med, medan fötterna snubblar och höften värker.

Kanske dansar vi inte lika tätt i år. Kanske håller vi inte varandra i händerna. Kanske tittar vi mest på. Men det gör inget, för också i år har grodorna inga öron och grisarna inga svansar. Och om vi inte kan delta i själva dansen, kan vi i vår fantasi dansa med, vara lite livstokiga, trotsigt hoppfulla, för att vi behöver det och för att vår planet behöver det.

För visst blir det midsommar också i år och mitt i sommaren kommer dessa blomstrande kors att stå som utropstecken. När vi så rör oss genom landskapet står de där, i trädgårdar, i parker och på ängar, medan blomstren sakta vissnar och korset blir allt mer avskalat och tydligt. Så blir dessa midsommarstänger tecken där kultur, natur och tro möts. De vittnar om en Närvaro som är kvar när allt det vackra förmultnat.

Och när stängerna tas ner, får vi bevara vårt trotsiga hopp, och inte glömma att Anden för oss i livsdansen. Vi får påminna varandra om att vi är kallade att leva levande den tid vi har kvar. Och vi får hoppas på en nådens segerkrans en dag, placerad på våra huvuden som en färggrann överraskning. Inte vet vi något om det. Men vi får svepas in i en okänd framtid, burna av en tillit till denne Kristus som är smord med ande och kraft, ja, med livet självt.

Carina Sundberg
präst