Nu andas du liv i oss och viskar att glädjen ska återvända

Jag har svårt för avsked. Att gå från närhet till distans. Det sista famntaget som jag vill stanna kvar i och undvika, just för att det är det sista. Och nu var det alltför länge sedan jag fick hålla dig. Alltför lång tid av distans. Vad gör det med oss?

En kort tid och ni ser mig inte längre. Sedan en tid igen och vi ska vara nära. Jesus talar med sina vänner inför ett avsked som väntar och han talar i gåtor. Vad menar han?

Det verkar som om hans närmaste inte kan förstå. Och kanske är det så med oss människor – att det finns en gräns för vår fattningsförmåga, vad som blir möjligt för oss att föreställa oss och förstå av det i livet som vi ännu inte har erfarit.

Vi är bundna vid jorden, vid våra kroppar och sinnen, vid denna värld. Den dimension av tillvaron som Jesus talar om förblir på ett plan obegriplig och ändå en sanning som blir till ett fäste av hopp. Ett avsked väntar och ni ska mista mig för en tid och sedan ha mig hos er igen. För alltid. Ni kommer att sörja, men er sorg ska vändas i glädje.

Den tid vi lever i just nu, som har blivit till en vardag och som ändå är ett undantag.

Hade vi en aning innan? Hade vi kunnat föreställa oss det här livet med distans och restriktioner? Det som normaliserats men som sliter på våra kroppar och själar.

Att jag inte skulle få hålla dig. Att veckor skulle bli till månader och att ett helt år skulle passera utan att få ha dig nära. Vi håller ut och väntar, för vi vet att tiden är begränsad.

Och jag kan vänta. Bara jag vet vad det är jag väntar på. Det är ovissheten som tär, som äter sig in och ger krypningar i benen och håller mig vaken om nätterna. Gör att kroppen inte klarar av stillheten. Händerna som söker efter mobilen, far efter fjärrkontrollen och kylskåpshandtaget.

Att tänka – det blir bättre sedan. När det blir ljusare och kylan släpper greppet. Det blir bättre sedan när vi väl får tiden tillsammans. Sommaren och ledigheten. Tända grillar och sitta på uteplatser och i parker. Då ska livet äntligen tina upp, nedstämdhet och trötthet släppa.

Det ska bli ett enormt kosläpp av människor som levt i alltför trånga bås, ett liv på en alldeles för liten yta. Som vi ska rusa, rakt ut på ängar och parkeringsplatser. Rakt ut och in i varandra ska vi rusa.

Och vi ska känna värmen, det hårda och det mjuka i en annan människas kropp och kanske rygga tillbaka, av ovana och blygsel. Av osäkerhet – hur ska vi vara tillsammans nu? Får vi vara tillsammans nu? Är det bra för oss? Jag kan vänta. Bara jag vet vad det är jag väntar på.

Pandemin ger oss erfarenheter som går genom våra kroppar och själar. Ingen av oss kan helt förstå eller överblicka vad det är vi är med om. Vad det gör med oss.

Det vi vet är att vi är en hel mänsklighet som delar denna erfarenhet och att många av oss, mitt i all brist och osäkerhet, ändå är privilegierade.

I vår del av världen finns vård och vaccinet är på väg. Samtidigt alla dessa sorger och förluster som drabbat. Avsked som togs ifrån oss. Kanske befinner sig världen i en gemensam nedstämdhet. En tid av sorg och vilsenhet då livet som vi känt det har tagits ifrån oss. Nu vet vi något vi inte visste innan.

Vi är så nära nu. Hoppet om att det ska vända. Du är så nära nu. Det finns ett löfte i träden som sjunger, i markens gröna. Du är varje väntad scilla, tranornas dans, fjällbäckars flöde. En återkomst. Vi har överlevt. Eller kanske dog vi med dig, under månader i mörker, medan vi ännu väntade.

Nu andas du liv i oss. Viskar mjukt om en glädje som ska återvända. Att du ska komma med läkedom, förbinda såren och ta oss i famn och hålla oss med armar som lovar att aldrig släppa taget. Ännu en liten tid.

Susanne Dahl
studentpräst i Umeå