Om ett år ska höjdpunkten infalla. Den 19 augusti 2025 startar Ekumeniska veckan med invigning i Stockholms stadshus, fredsfestival i Kungsträdgården och högtidsgudstjänst i Storkyrkan.
Det är i alla fall vad SKR, Sveriges kristna råd, hoppas på. Än återstår några sista okej från bland andra Stockholms stad.
Definitivt ja har däremot inkommit från ett antal kyrkliga dignitärer, som till exempel patriark Bartolomeus från Konstantinopel, ”den högste bland likar” av de ortodoxa patriarkerna.
– Den ekumeniska veckan kan ses som en förtätning av det ekumeniska året, säger Jan Eckerdal, direktor för teologi på SKR.
På samma sätt som mötet 1925 var långt mer än en inomkyrklig angelägenhet ska 2025 års möte sträcka sig utanför kyrkorna, förklarar han.
– Nathan Söderblom fick med sig näringsliv, politiker och kungen. Det vill vi också.
Andra delar av programmet speglar tidens föränderliga gång. Dit hör den romersk katolska kyrkans deltagande, något som inte gick att åstadkomma 1925.
– I dag är katolska kyrkan en tydlig spelare med ett aktivt engagemang i SKR. Detsamma gäller pingströrelsen, som var väldigt ny då och inte aktuell som ekumenisk aktör.
Globaliseringen har förändrat det religiösa landskapet. Den världsvida kristendomen finns här, i Sverige – som numera är ett multireligiöst land. Det kommer att märkas i programmet.
– 1925 var det enbart kristna kyrkor med. Om man ska göra ett möte i liknande anda i dag måste man uppmärksamma att det finns andra religioner som man önskar samspel med. Till exempel planerar vi invigningen av den ekumeniska veckan som en interreligiös manifestation.
Hur står det till med ekumeniken i Sverige inför 2025? Enligt Jan Eckerdal mår den bra. Sveriges kristna råd är ett av världens bredaste och dess möten sker i ”god ekumenisk anda”. Inom kyrkligheten i stort finns en ekumenisk längtan underifrån där människor utforskar kyrkans traditioner.
Ekumeniskt samspel är samtidigt en skör sak som i varje tid måste återvinnas på nytt, säger Jan Eckerdal. Han är skeptisk till vissa tendenser.
– Parallellt med en ekumenisk längtan ser jag en sorts särartsteologi där vi som representerar kyrkorna tar efter ett varumärkestänkande och fokuserar på vår egen profil.
Internationellt handlar den ekumeniska utmaningen om relationen mellan syd och nord. Den ekumeniska rörelsen är fortfarande starkt präglad av de västerländska kyrkorna. I takt med att kristendomen i syd växer och blir en större del ökar spänningen, med synen på sexualitet som en av de splittrande frågorna.
En annan kritisk punkt rör de pågående krigen.
– Krigen är även ekumeniska tragedier. I Ukraina står kristna kyrkor på båda sidor i konflikten. Det är otroligt påfrestande för den ekumeniska rörelsen, särskilt för den ortodoxa kyrkofamiljen. Utvecklingen i Israel-Palestina påverkar också arbetet på ett väldigt komplext sätt, säger Jan Eckerdal.
Därmed är vi framme vid det som var själva ärendet i det möte som hölls för hundra år sedan, nämligen freden. Hur ska den värnas? Och vad innebär det att tro på fred, i dag?
Under decennier har det varit en självklarhet att vara för fred. Att säga det offentligt har varit ofarligt, i det närmaste en truism. För hundra år sedan var det tvärtom kontroversiellt. Det motstånd som då fanns mot Stora ekumeniska mötet handlade inte minst om att man tyckte att det präglades av fredsiver. Många människor var efter första världskriget inte beredda att tänka försonligt gentemot Tyskland.
– Det mest bestående av mötet var inte kloka saker som sas utan att det överhuvudtaget ägde rum. Att representanter från Tyskland och Frankrike stod på samma podium och pratade om freden gjorde stort intryck, säger Jan Eckerdal.
Nu ser han hur det åter blivit kontroversiellt att tala om fred och konstaterar att det är en mentalitetsförändring som skett snabbt.
– Fred är bara okontroversiellt när man kan ta den för given. Om vi som kyrkor ska vara fredstecken kräver det mod av oss.
Hur ska detta mod ta sig uttryck?
– En aspekt är att hålla fast vid den ekumeniska enhetsvisionen nu när det på allvar kan vara jobbigt att vara i samma rum. Kyrkornas uppdrag är att både påminna om fredsvisionen och att gestalta den där vi är. Då kanske man måste vara beredd att utsätta sig för kritik.
Det förtar inte det faktum att det är väsentligt att kyrkan måste kunna härbärgera människor med olika uppfattning i exempelvis Nato-frågan, poängterar Jan Eckerdal.
Vad gäller SKR har rådet i sina uttalanden haft en tydlig linje när det gäller kriget i Ukraina, där man tagit avstånd från Rysslands angrepp och från varje teologi som sanktionerar krig. Samtidigt har rådet inom sig inte uteslutit ryskortodoxa kyrkan, något som fortsätter att väcka debatt.
Stora ekumeniska mötet 1925 var en historisk händelse med bestående effekter. Som många andra har Jan Eckerdal vuxit upp med berättelserna om det som hände och om dess centralgestalt, ärkebiskop Nathan Söderblom. Han konstaterar att bilderna ibland varit romantiserande.
Framför allt har 1925 års möte fungerat som ”en bottenplatta” för Svenska kyrkans självbild, säger han.
– Mötet utgjorde ett vägval och är en sorts fästpunkt för vår historiska blick. Svenska kyrkan har sedan dess odlat bilden av sig själv som en brokyrka som värnar relationen till hela den världsvida kristendomen. Jag hoppas att Svenska kyrkan håller fast vid den inriktningen och prioriterar ekumeniskt relationsbygge, internationellt men också i Sverige.
2025 års hundraårsjubileum pågår som sagt inte bara under den ekumeniska veckan i augusti utan sträcker sig över hela året. Fokus ligger där i hög grad på den lokala ekumeniken och många församlingar planerar nu för vad som ska hända hos just dem.
– Om 2025 ska bli något angeläget måste det hitta underifrånengagemang. I dag behöver man inte resa ut i världen för att möta de ortodoxa och neopentakostala kyrkotraditionerna, de finns här.
Vad säger du till de församlingar som oroar sig över hur de ska kunna få in ännu en grej i sina fyllda kalendrar?
– Se det inte som ännu en grej. Se det som något man kan låta vara med och prägla de saker man redan ska göra. Ett ekumeniskt sinnelag gifter sig bra med mycket av det vi redan gör.
Vilken är den viktigaste nyckeln för god ekumenik, som du ser det?
– Nyfikenheten på den andre är en huvudingrediens. En annan är insikten om att min kyrka inte har nått ända fram. Alla kyrkor är provisoriska gestaltningar av det som vi är kallade att vara. Det betyder att jag kan vara stolt och glad över den kyrka jag tillhör men ändå drivas av en insikt om att jag har saker att lära av andra.
Kristina Lindh
