”Jag vet inte.””Vad ska jag göra?” ”Det kan vi inte.” ”Var tyst.” Med stor precision mejslar ökenfäderna ut våra mest basala frågor. Med lika kärnfulla – men också lekfulla – ord ger de sina svar.
När vi lång tid senare läser deras ord, blir det för oss en spegel. I den spegeln ser vi att vi, i vårt andliga liv, får i oss väl mycket välling.
”Abban sa till dem: Om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. De sa till honom: Det kan vi inte göra. Abban sa till dem: Om ni inte kan vända den andra till så kan ni väl tåla den första. De sa till honom: Det kan vi inte. Abban sa: Om ni inte kan det, så låt åtminstone bli att ge igen. De sa: Det kan vi inte. Då sade Abban till sin lärjunge: Gör i ordning lite välling till de här sjuklingarna. Om ni varken kan eller vill, vad skall jag då göra för er? Vad ni behöver är bön.”
Abban ger en god diagnos av vårt samhälle och vår andlighet – då som nu. Vi söker svaret men vill inte ta konsekvenserna. Vad vi behöver är bön!
Risken är att bönen blir ett kallprat med Gud: Tunehag skriver att vi är rädda för honom och för vad som finns i vårt innersta. Han skyr inte att prata om krafter som inte vill oss väl. ”Vi är indragna i ett reellt krig som handlar om liv och död.”
Tunehags fastebok ger, för varje dag, ett tänkespråk från ökenfäderna följt av reflektion och bön. Själv läser jag sällan sådana böcker – ofta är jag mer intresserad av grundtexten än av utläggningarna – så trots att jag tycker om idén, går jag in i läsningen med viss reservation. Reflektionerna och bönerna blir något ordrika och lediga i förhållande till ökenfädernas precision.
Men mina fördomar kommer också på skam. Det märks att Magnus Tunehag har vandrat med Kristus under lång tid, och att han är en själasörjare. Han använder egna erfarenheter för att ge läsaren en känsla av samförstånd. Han kan konsten att förmedla trons stränghet – i milda, förlåtande ordalag.
Tunehag bjuder en god introduktion till ökenfäderna för den som är lite nyfiken. Han ger också tips på annan litteratur för den som har blivit mera nyfiken. Han hänvisar bland annat till Silentiums skrifter i serien Paradiset som består av Johannesakademins fortgående översättningar av Ökenfädernas tänkespråk.
Dessutom har Peter Halldorf skrivit förordet, vilket borgar för god andlig spis.
Det jag däremot vill veta är hur Tunehag tänkt kring urvalet av tänkespråken. Jag hittar heller ingen information om översättningen.
Ändå finns här flera guldkorn – eller kanske honungskakor. Som slutorden lyder: ”nu inbjuds vi till att ta rygg på fäderna och mödrarna, vi har några vi kan slå följe med under resten av vårt liv. O salighet och gåtfullhet.”
Rebecca Klitgaard Nelsson
