Det pågår en kamp om människans själ. Det är stora ord, jag vet, men inte desto mindre sanna. Vi är slagfältet och de många krafterna drar oss isär och tunnar ut vår själ likt ett utspänt segel som börjar brista i sömmarna. Snart brister det för oss. Vi behöver hitta en väg tillbaka till något ursprungligt gott. Till den ordning som var mild mot vår själ, den som smekte segelduken som en stilla kvällsbris.
Av alla de budord som Moses tog emot på berget Sinai är det endast ett som är det viktigaste. Det första budet: ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig”. De resterande budorden är bara konkretiseringar av det första. De är svaret på hur, på vilka sätt, vi inte ska ha några andra gudar förutom Gud. Genom att exempelvis inte sätta avund eller arbete före det väsentliga i livet. Genom att inte i första hand jaga efter fåfänga och rikedom.
Ironiskt nog är det just detta som har hänt när Moses väl klivit ner från berget med stentavlorna i handen. Där möts han av folket som han lett ut ur Egypten dansande kring guldkalven, det nedsmälta guldet, den nystöpta guden som bländar och förvillar.
Symboliken är tydlig i berättelsen. Det går fort att hitta en ny, mer skinande, gud. Det går fort att hitta något att följa, något som avlastar oss bördan av att själva bestämma över våra egna liv. De här krafterna som drar isär och förtunnar vår själ är de andra gudarna som Moses varnades för. Må vara att vi inte ser på dom som gudar i dag, men nog är det något vi följer, något vi låter få makten över våra liv.
För vilka följer vi i dag? Vad är det vi som samhälle håller högt? Vad dansar vi runt i en alltmer frenetisk ringdans? Är det kapitalismen, konsumismen, inredningstrenderna och träningsråden? Är det prestationen och görandet? Är det individualismen och lösryckandet från gemenskapen vi värderar i dag?
Jag vet att allt det här är en uttjatad modernitetskritik, men så länge inget händer måste den upprepas. Alla system kan göras ogjorda, allting kan göras om. Vi kan välja något annat. Människan har förmågan att kunna ändra sig. Varför använder vi inte den förmågan? Jag vill inte lägga mer skuld och börda på människan. Vi gör ju alla så gott vi kan med den hand vi blivit givna och att lägga ansvaret på oss som individer att försöka avstå från allt som hör moderniteten till är inte rätt.
Systemet är större än den enskilde människan och i en tid där allting är underhållning är det mycket begärt att jag ensam ska rikta min blick bort från den bländande skärmen, den gyllene kalven i dansens mitt.
Men kanske kan vi tillsammans, som kyrka och som gemenskap, påminna varandra? Hjälpa varandra att förstå att skärmtidsrekommendationer och shopping-stopp inte bara handlar om att avstå, utan också om att vinna något. Att vinna det viktigaste av allt: Vår själ. Och det första steget till den vinsten, och i förlängningen tillbaka till Gud, är nog att sakta ner och ta det lugnt. Att leva saktmodigt, för att använda ett fint gammalt ord, för att hinna fånga vår längtan.
Jag vet att det är tråkigt att förespråka det här. Men vilken nåd att för en gångs skull få ha det lite tråkigt. Oändlig nåd att slippa kravet på att bli konstant underhållen. Kanske kan vi börja där? I det enkla varandet som inte har ett syfte bortom sig själv. Som inte är en dans runt skapade gudar utan i stället själens stilla dans i vårt inre. En bön utan ord. Vi börjar där. Gud, ge oss nåden av att ha tråkigt. Att längta. Att söka dig. Amen.
Ludvig Lindelöf
