I Femte Mosebok talar Mose till dem som nu har ökenvandringen bakom sig och står inför nästa utmaning: att inta landet. Mose tittar både bakåt, och berättar vad som hänt, och framåt, i det att han visar vad Gud vill med sitt folk, vilka principer som ska ligga till grund i det nya landet.
Vid flera tillfällen påminner Mose om orden hos Nehemja, som vi möter i söndagens text: att Gud försåg under alla de fyrtio åren, inte lämnade folket i sticket. Även om de fyrtio årens irrande berodde på folkets ohörsamhet mot Gud, så var Han med dem och förde dem dit Han hela tiden velat ha dem. Detta är Mose egen erfarenhet. Han vet att han inte förtjänat denna Guds trofasthet, han ser den som en ynnest.
Vi kan kanske undra, när vi läser Bibeln, om alla de där stora orden verkligen har täckning; slets israeliternas kläder verkligen inte ut, måste inte deras fötter vid något tillfälle ha svullnat, vid den långa vandringen? Och vi kan tycka det är poetiskt när Jesus säger ”Gör er inga bekymmer”, men vi lever inte på det viset. Om vi händelsevis skulle träffa på en människa som praktiserar den filosofin skulle vi nog tycka att hon var ansvarslös och otillräknelig.
Jag har märkt att jag de senaste åren föredrar biografier framför romaner. Det är något tillfredsställande med att kunna följa ett skeende, en person från början till slut, att, så att säga, åka snålskjuts på biografens örnperspektiv. I sitt eget liv befinner man sig ju alltid endast på en nu-punkt och saknar den där försonande överblicken. Dock är det en god sak med att bli äldre, att man kan se tillbaka på sitt liv och dra slutsatser, skönja de långa linjerna.
Och då ska man kanske inte bli förvånad om man, när man ser tillbaka, fylls av en tacksamhet som liknar Moses. Gud har varit med, bevarat en, bevarat ens familj, hållit en med tak över huvudet och mat på bordet, försett med vänner och arbete, gemenskap, glädje. Förvisso också besvärligheter, oro och smärta men ännu mer år efter år av gudomlig omsorg, mitt i allt.
Det borde göra att man bättre förstår Jesu varning i Bergspredikan, när det gäller oron; Han förstår att den är en frestelse som människan kan bli beroende av.
Paulus vänner i Efesos, de önskar att han inte skulle behöva ge sig av på denna, i deras tycke, olycksbådande resa till Jerusalem. De bär oron, de sörjer.
Själv verkar Paulus acceptera ovissheten om vad resan ska innebära för honom. I detta avsnitt av Apostlagärningarna visar Paulus att han menat allvar med sin undervisning genom åren, att han lever som han lärt: tillsammans med Jesus kan han vara obekymrad, även om han inte vet vad som väntar honom. Ett rörande bevis på det är Filipperbrevet, som brukar kallas ”glädjens brev”, skrivet i fängelse.
Samma märkliga frid präglade 22-åriga Sophie Scholl, hennes bror och deras vänner i Vita rosen när de satt i fängelse i München för att ha spritt flygblad som manade till motstånd mot Hitlers krig. Inför avrättningen får Sophie och hennes bror några minuter tillsammans, hon säger till honom: ”Vi ses om några minuter i evigheten”.
Från ett inomvärldsligt perspektiv hade de förlorat allt. Själva verkar de ha tagit emot och levt ”ett är nödvändigt”-livet. De förkroppsligar Olov Hartmans ord i psalmen (Svenska psalmboken 482, andra versen): Ringhet är vad Gud har utvalt, ringhet i ett mänskohjärta, och vad är då tidens makter, guldet som de har och vapnen? Intet, intet, intet.
Anna Sophia Bonde
präst i Mölndal och skribent
