Krönika: Jag väljer verkligheten framför kyrkohandboken

Med ena ögat följer jag debatten om kyrkohandbokens obligatoriska ordning, det påstådda ofoget med avvikelser från den samt alltför stor anpassning till de älskandes, de nya föräldrarnas och de sörjandes personliga önskemål om musik, dikter och levnadsbeskrivningar.

I ett sent skede var jag med om kyrkokansliets beredning av den nya kyrkohandboken. Kritiken mot bristande dialog var stor och vid ett möte föreslog jag att vi skulle stanna upp och erkänna vissa brister. ”Vi pudlar inte”, ropade en röst på digitalt avstånd. Jag backade fegt, processen löpte på och, som ibland sägs, trycktes på från centralt håll. 

Nu förvånas jag över de krav på lydnad mot handboken som hörs. Och varningen för alltför stor hänsyn och anpassning till människors önskemål. Kanske är det en rädslans svallvåg efter den där anmälan mot biskop Erik Eckerdals tillägg av ett personligt pronomen i nattvardsbönen.

Jag har naturligtvis gjort många avsteg från kyrkohandboken i mitt prästerliga liv, inte minst i utlandskyrkan. Jag har glömt inleda med den trinitariska formuleringen, kommit av mig i trosbekännelsen och glömt ”vi har nu tagit emot…” efter nattvarden.

Jag har genomfört en vigsel där ringarna glömdes i taxin och döpt skrikande barn utan varken ett regelrätt doptal eller två psalmer. Jag har gett stort utrymme i mitt griftetal till de sörjandes beskrivning av den avlidne utan någon som helst koppling till kyrkoåret och den kommande söndagens texter. Och jag har bett gamla Fader Vår så sent som i maj.

Jag tror på kyrkohandbokens genomtänkta förslag men också på sänkta axlar inför avvikelser från dess ordningar och en stor ­lyhördhet mot både kontext och situation. Jag har förmånen att arbeta i en församling där en sådan hållning både respekteras, uppskattas och delas. 

När jag frågar berättar ofta de sörjande om musik som den avlidne tyckt om. Oavsett om det är Tornedalssången, Tröstevisa eller Tro, gör kyrkomusikerna allt för att möta önskemålet. Och visst är det musiken som ofta lyfter stunder av både glädje och sorg?

Så vad är problemet? Det är ju inte så att anden dödar medan bokstaven ger liv. Med en liturgisk och teologisk ryggrad förankrad i kyrkans historia kan vi utan risk böja oss för människors önskemål och situationers krav. Gudstjänster och kyrkliga handlingar är till för människans skull, inte kyrkans egen. Vi utformar det tillsammans, så lyder den trygges öppna förhållningssätt.

Kyrkohandboken ska säkra upp en igenkännbarhet mellan Svenska kyrkans församlingar och i bästa fall den världsvida ­kyrkan. För egen del har jag svårt för alla utfyllnadsord som ska ge extra känsla åt välsignelsen, textläsningen eller förbönen. Strikt hållning är underskattad. Absolut.

Men ändå. Fokus på individen är inte problemet. Däremot om fokus blir på kyrkans centralt framställda ordning. När kyrkohandbokens ordningar krockar med verkligheten väljer jag verkligheten.

Gunnar Sjöberg