Krönika: Landets andliga arv bärs vidare av Stockholms rika liturgi

I höst är det ett år sedan flyttlasset gick från Göteborg till Stockholm. Under året har jag kommit att reflektera över några skillnader mellan min nya och gamla stad. Mycket – kanske det allra mesta – är sig ganska likt. Ändå finns olikheter, också i kyrkligt avseende.

Är Göteborg mer konservativt än Stockholm? Kyrkohistoriskt har det väl varit så, särskilt i vissa konfliktfrågor. Och historien brukar dröja sig kvar, liksom våra fördomar. I svensk kyrklighet illustrerat i det välkända uttrycket ”det började i Anden och slutade i Stockholm”. Naturligtvis sagt med glimten i ögat. Halvt på skoj, men därmed också halvt på allvar. 

På fördomssidan ligger det alltså nära till hands att anta att Stockholm skulle vara mer liberalt än Göteborg. Efter ett år i ­huvudstaden har jag noterat somligt som kan bekräfta den fördomen. Men det ­bärande intrycket är dock det motsatta. Det som framför allt har slagit mig är att man i huvudstaden är mer traditionell och använder fler delar av kyrkans arv.

Det är på sin plats att påminna om att här inte görs några anspråk på vetenskaplighet eller heltäckande analys. Som stift betraktade skiljer sig Stockholm och Göteborg åt på en mängd sätt – historia, demografi, geografi, teologi – vilka inte beaktas här. I stället är detta en spaning. Det är några enkla noteringar efter att ha mött kyrkfolk och firat gudstjänst i Stockholm under ett år; ett teologiskt öga som vill dela med sig av vad det har sett innan det blir alltför hemmablint.

Ta detta med predikstolen till exempel. I min barndom var det regeln i Göteborg att prästen stod i predikstolen. Det är ovanligt i dag när de allra flesta förkunnar från ambon eller mittgången. I Stockholm, ­däremot, är det gängse att prästerna använder predikstolen, åtminstone i flera av innerstadsförsamlingarna. Och nog påverkas förkunnelsen – både predikant och församling – av varifrån man predikar.

Ett liknande traditionsbevarande drag finns i Stockholms flitiga bruk av gammalkyrkligt introitus. Egentligen är detta gudstjänstmoment, som är placerat före Kristusropet, utlyft ur nuvarande kyrko­handbok. Ändå är det vanligt förekommande i Stockholm. Det var det också i min barndoms Göteborg, men har där sedan flera år hamnat på undantag.

Det finns fler uttryck för en rikare liturgi i Stockholm. Det är till exempel vanligt med evangelieprocession, sjungna acklamationer (till exempel ”Så lyder det heliga evangeliet …” eller ”Din död förkunnar vi, Herre …”) och att präster använder korkåpor vid högtidliga tillfällen. Sådana liturgiska uttryck kan i Göteborg ibland misstänkliggöras som om de sände problematiska teologiska signaler. I Stockholm däremot tycks det finnas en större frimodighet att ösa fritt ur kyrkans tradition och arv.

Nu skulle man kunna invända att denna liturgiska öppenhet hör samman med en omedvetenhet; mer hårdraget att medan Göteborg gör upp med sitt arv finns i Stockholm inget arv att göra upp med. Min spaning är snarare att den hör samman med städernas olikheter. Medan Göteborg är en arbetarstad som enträget slår uppåt, är Stockholm en tjänstemannastad som värderar tradition och kontinuitet. Den omfattande inflyttningen innebär också att Stockholm bär hela landets andliga arv vidare, vilket kan bidra till att värna tradition men också våga pröva nya saker. I Stockholm tycks kyrkans tradition betraktas mer som en tillgång än som en belastning.

I Historien bor hos oss alla, som ges ut av Storkyrkans Katedralakademi i november, tecknar prästen och kyrkohistorikern Fredrik Santell delar av Stockholms stifts historia och identitet. Han konstaterar att staden och stiftet är en smältdegel som rymmer både sekularisering och (re)sakralisering.

Utöver det teologiska ögat – som snart blir hemmablint – finns också örat som lyssnar. Det konstaterar att förkunnelsens utmaningar är desamma; svårigheterna att predika evangelium känner inga stadsgränser, oavsett om man står i en predikstol eller inte. Att prästen predikar över evangelietexten betyder inte att han eller hon automatiskt förkunnar ett evangelium.

Detta behöver vi präster ständigt påminna varandra om. Liksom om det faktum att det med få ord går att säga väldigt mycket. Det vittnar goda predikanter i båda städerna om.