Nattvard online? Här är fyra teologiska nej tack och fyra ja

Skulle kyrkofadern Irenaeus (130–202), den store motståndaren till gnosticismen under kyrkans första tid, ha kunnat fira nattvard online? Det är vanligt att avfärda digitalt förmedlade praktiker (DFP) som gnosticism, en irrlära som separerar kropp och själ och som föraktar och förnekar det skapade och inkarnerade.

Kristen tro ska vara en motkraft som vårdar verkliga gemenskaper i den verkliga världen, argumenterar man. Svaret på frågan brukar därför ofta bli ett blankt ”nej!”. Så kom covid-19. Kyrkorna ställde inte in, de ställde om och plötsligt är många av våra praktiker – i synnerhet gudstjänsterna – digitalt förmedlade.

Det gick fort, utan att vi hann med att ha det där långsamma, reflekterande, bedjande teologiska samtalet som annars är brukligt, varken om nattvard online eller andra DFP.

Utifrån de resurser som finns inom det forskningsfält som är mitt – digital theology – vill jag bjuda in till ett sådant. Inte genom att ge ett svar på frågan, utan visa på olika sätt tänka kring nattvarden i några olika kyrkliga traditioner.

1) Nej, det går inte, men vi kan fördjupas i vårt andliga liv.

På Lutherska världsförbundets hemsida ger generalsekreteraren för ekumeniska relationer, Dirk G Lange sin syn. Han utgår från två citat ur Konkordieboken.

Dels ett stycke ur Stora katekesen, där Luther menar att ”man på intet sätt måtte skilja och söndra de båda, ord och vatten, från varandra” och som tillämpat på nattvarden betyder att bröd och vin hör ihop med orden som uttalas i församlingens gemenskap.

Dels ett stycke ur Konkordieformeln, som slår fast att det inte blir någon nattvard ”om icke hela nattvardshandlingen, sådan den av Kristus förordnats, utföres”.

Det räcker alltså inte med att prästen läser instiftelseorden utan man måste utföra ”hela sakramentshandlingen”, något som Lange menar bara kan ske när församlingen samlas. Därför går det inte att fira nattvard online.

Det behöver dock inte vara skäl för oro, skriver Lange. Det finns andra sätt att känna och manifestera kyrkans gemenskap på. I det digitala, men också genom den urgamla seden att bära ut nattvarden efter söndagens mässa till dem som inte kunde komma. En sed som för övrigt problematiseras i Svenska kyrkans biskopsbrev om nattvarden, där biskoparna skriver att brödet då måste konsekreras igen.

Kanske kan man också se detta som en möjlighet att fördjupas i tron. Det kan vara nyttigt att öva sig i att man inte alltid omedelbart kan få sina behov tillgodosedda, inte heller andliga.

Man kan öva sig i självbehärskning för nästans skull. Och när allt annat tas ifrån en kan man återupptäcka innebörden av ”tron allena”.

2) Nej, det går inte, men vi kan fokusera på dem som alltid är uteslutna från nattvardsbordet.

Den katolska teologen Katherine G Schmidt, som i veckan efter påsk kommer ut med boken Virtual Communion, ställer sig som digital teolog positiv till DFP, men drar gränsen vid nattvarden.

I sitt tänkande utgår hon från Louis-Marie Chauvets sakramentalteologi. Sakramenten är ett utbyte av gåvor som står i kontrast till den utbyteslogik som till exempel finansmarknaden står för.

Genom att ta emot Kristi kropp utgiven för oss, formas vi till människor som ger av oss själva. För att denna djupare mening verkligen ska komma till uttryck måste gåvan förmedlas av kyrkan, det vill säga av en präst som är knuten till biskopen, och via biskopen till kyrkans universella gemenskap.

Schmidt varnar för att låta nattvarden huvudsakligen bli ett medel för att känna gemenskap. Det kan man ju få på andra sätt i det digitala rummet.

I stället bör kristna ta till vara på erfarenheten av förlust, smärta och utanförskap som det innebär att inte kunna ta emot nattvarden.

Här gör hon en koppling till Kristi himmelsfärd. Vi bör inte stå som lärjungarna och se upp emot himlen där Kristi kropp är utom räckhåll, utan i stället ta tillfället i akt att se till alla som alltid är exkluderade ur nattvardens gemenskap.

3) Nej, det går inte, men vi kan predika, be och lovsjunga.

Ett tredje sätt att tänka är att betona förkunnelsen, lovsången och bönen. Min forskning om digitalt förmedlade praktiker, DFP, är inriktad på de kyrkor som traditionellt kallats frikyrkor, där mitt intryck är att omställningen har varit mindre problematisk än för Svenska kyrkan.

En orsak till det skulle kunna vara att dessa kyrkors traditioner har ett delvis annat sätt att se på gudstjänst och nattvard.

Som Elin Lockneus (också doktorand på Enskilda högskolan i Stockholm) noterat så finns det en intressant historisk parallell i sambandet mellan tuberkulosepidemin i 1900-talets början och ett uppsving för väckelserörelserna.

Deras gudstjänstpraktiker, med litet antal nattvardsfiranden och starkare restriktioner av hur nattvard fick tas emot, var en fördel i bakterieskräckens tid.

Forskare i fältet digital teologi brukar peka på att kyrkor som påverkats mycket av de ekumeniska och liturgiska rörelserna är mindre benägna att omfamna DFP. Här betonar man kyrkan som Kristi kropp, och att församlingen blir detta just genom att samlas och fira nattvarden.

Det kan göra att man får svårare att teologiskt motivera DFP, men måste inte göra det. Equmeniakyrkan tillhör ju traditionellt den ekumeniska rörelsen men har arbetat med DFP sedan början av 2000-talet.

Det är ingen överdrift att påstå att Svenska kyrkan har präglats mycket av dessa rörelser. Kanske detta är ett tillfälle att reflektera över hur mycket det har blivit en del av den teologiska ryggmärgsreflexen?

Kanske är det också tillfälle att återupptäcka kraften och glädjen (och vikten) av predikan, lovsången och bönen? De pastorala råd som biskoparna gett inför påskfirandet andas något av detta.

4) Nej, det går inte, men vi kan fira andlig kommunion.

En fjärde ingång är att fira så kallad andlig kommunion. Detta har historiskt sett varit en vanlig lösning i tider av förföljelse och har praktiserats i en rad kristna traditioner. Bland de teologer som reflekterat över detta finns Augustinus, Theresa av Avila, påven Johannes Paulus II och påven Benedictus XVI.

Den teolog som man oftast brukar hänvisa till är dock Thomas av Aquino, som talar om communio in voto – ”i (tro på) löftet” – och jämställer det med baptismus flaminis, att den som avlider innan man hunnit bli döpt men uttryckligen längtat efter det, är frälst genom denna sin längtan.

På samma sätt kan den som med hela sin kropp och själ längtar efter att få ta emot Jesus i nattvardens sakrament sägas ha tagit emot honom och få det nattvarden ger: en djupare gemenskap med Kristus och kyrkan, syndernas förlåtelse och kärlek till nästan.

Detta kan praktiseras till exempel av den som ligger sjuk eller sitter i fängelse. Andlig kommunion är dock endast ett undantag då Kristus instiftade sakramenten för att tas emot fysiskt. För den som vill praktisera detta finns mängder av material på nätet (också svenskt, se noterna) och till och med en app: e-ucharist.

1) Ja, det är möjligt, för nattvarden är ett tecken för Gud nåd.

I reformerta kyrkotraditioner med symbolisk nattvardssyn ter sig nattvard online mer naturligt. En tidig förespråkare var baptisten Paul Fiddes, som redan 2009 argumenterade för virtuella sakrament.

2015 avvisade Metodistkyrkans generalkonferens nattvard online, men i ljuset av covid-19 har metodisterna i USA och Norra Europa tillfälligt öppnat för det. Allt fler reformerta kyrkor följer efter.

Till exempel menar Presbyterian Church i USA att det går bra att fira nattvard online in extremis. In extremis, nödsituationen, är samma sak som sanktionerar ett nöddop.

Också United Reformed Church i Storbritannien tog den 31 mars beslutet att det in extremis är möjligt att fira nattvard online. De hänvisar till Calvin och att nattvarden är ett tecken för evangeliet som människan mottar i tro på Guds löften.

De påpekar också att detta är en interimsåtgärd, som ska påminna om delande i det förflutna och framtiden. Så är ju nattvarden i sig både en åminnelse av och en förväntan inför den dag Herren kommer åter.

I URC:s anvisningar finns dock två förbehåll: den som vill fira nattvard online bör ta med i beräkningarna att det finns de som inte har tillgång till tekniken (till exempel gamla och fattiga) och det kan finnas ekumeniska hinder.

2) Ja, det är möjligt så länge vi är närvarande inför varandra och Gud.

En anglikansk variant återfinns hos Aidan Luke Stoddart, präst i Episkopala kyrkan i USA. Han menar att det är möjligt att fira nattvard via exempelvis internettjänsten Zoom. För honom är nattvardens essens gåvan av Guds närvaro, och det centrala i nattvardsfirandet vår närvaro, inför Gud och varandra.

Är man då tillräckligt närvarande på Zoom? Stoddart menar att man kan ju ställa den omvända frågan: är man tillräckligt närvarande i kyrkorummet?

Om Guds närvaro hos människan, var hon än är, vittnar Bibeln. Gud är där vi går in på kammaren och ber (Matteusevangeliet 6:6), och omsluter oss var vi än är (Psaltaren 139).

Stoddart bemöter i sitt resonemang också några vanliga invändningar med motfrågor.

Invändning: Är det inte för långt avstånd mellan prästen och brödet och vinet? Motfråga: Vem kan markera det exakta avståndet för gränsen för Guds närvaro och nåd?

Invändning: Måste inte prästen röra brödet och vinet? Motfråga: Det är inte nödvändigt i det lokala kyrkorummet så varför skulle det vara det i det digitala?

Invändning: Är inte teknologin en barriär? Motfråga: Brukar vi inte använda teknologi för att förmedla även i kyrkorummet, till exempel mikrofoner?

3) Ja, det är möjligt för Gud är närvarande där vi minst förväntar oss.

I sin bok The Virtual Body of Christ in a Suffering World menar den lutherska teologen Deanna Thompson att det som sker online är både verkligt och kroppsligt – bara på ett annat sätt än vi är vana.

Centralt för Thompsons tänkande är Ordets realpresens. Guds ord kommer till oss i bibelläsning och förkunnelse, och genom sitt ord är Gud verkligen närvarande också i en digitalt förmedlad gudstjänst. Då borde det vara en teologisk möjlighet att Ordets realpresens inkarneras i, med och genom erfarenheten av en nattvard online.

Thompson hänvisar också till Luthers korsteologi. Han hävdade att Guds fördolda närvaro i smärtan och lidandet på korset lär oss att Gud är närvarande där vi minst förväntar oss att Gud ska vara. Gud verkar alltså försoning och helande på sådana oväntade platser. Kan det digitala rummet vara en sådan plats?

4) Ja, det är möjligt för Kristus är där Han har lovat att vara.

Det åttonde och sista resonemanget kommer från den lutherske teologen Kyle Schielelbein-Guerrero. Han menar att det i luthersk tradition finns öppningar för att fira nattvard online.

Efter himmelsfärden har Kristus ubikvitet, alltså han kan vara allestädes närvarande där han har lovat att vara, det vill säga på varje altare i nattvardens gåvor.

Logiskt sett borde detta även gälla en digital miljö, menar Guerrero. I bekännelseskrifterna finns ytterligare stöd. Stora katekesen anger att nattvarden inte bara är till syndernas förlåtelse, liv och frälsning, utan även ”ett alltigenom hälsosamt, tröstligt läkemedel, som hjälper dig och giver dig liv till både kropp och själ”. Den är kanske inte frälsningsavgörande, men pastoralt mycket viktig.

Guerrero hänvisar också till Luthers skrift ”Om man bör fly från en dödlig farsot” som skrevs när pesten härjade på 1520-talet.

Enligt Luther är det prästens plikt att se till att förmedla både ord och sakrament, samt att förhindra smitta. Det digitala rummet kan göra detta möjligt.

Enligt bekännelseskrifterna är nattvarden mer än instiftelseorden, men det är bara instiftelseorden som måste uttalas av en präst. Resten kan lekmän göra även i en lokal gudstjänst, så varför inte hemma? Likaså är självkommunion något som länge praktiserats i den lokala gudstjänsten.

Detta var åtta sätt att tänka om nattvard online. Det är min innerliga bön och förhoppning att de skulle kunna vara en resurs för att tänka teologiskt om det som sker i våra kyrkor, just nu och framöver när vi inte längre är i en in extremis-situation.

Hade Irenaeus firat nattvard online? Hade han avfärdat allt detta som gnostiska irrläror eller hade han, som i Gustaf Wingrens tolkning av honom, sagt att Gud redan är där genom sin heliga Ande och kyrkans uppgift är att göra det tydligt?

Och hur tänker vi i Svenska kyrkan utifrån vårt teologiska arv, olika fromhetstraditioner och den genomdigitaliserade kontext vi verkar i? Hur tänker vi överhuvud taget teologiskt om DFP? Låt oss börja samtala. Nu.

Frida Mannerfelt
doktorand i praktisk teologi