Det är en märklig vinter. Gården vid mitt hus är isig, grusig och grå. Stora vattenpölar ligger kvar efter regn och töväder. Det skulle kunna vara slutet av mars men det är januari. Det här är inte en Västerbottensvinter. Men det är så här det är just nu.
Jag går en promenad längs med Ume älv. Hur stilla den ligger där, men under ytan rör sig vattnet i strömmar. Ett liv som pågår, om än fördolt. Jag går inte ensam här. Vi är många som försöker fånga lite dagsljus, men det här är årstiden då dag och natt flyter samman. Då ljuset inte är helt urskiljbart från mörkret.
Hur flytande och dunkel tiden blir. Dagar i ett skymningsljus med små öppningar av vintersol. Och tillsammans förundras vi över eldröda himlar och pärlemormoln som vi fotar och delar med varandra i flödet. Det är så där vackert och ödesmättat som det kan kännas inför början av ett nytt år, då så mycket ligger öppet och ännu oskrivet. Så mycket som är hopp och tillit, men även en ängslan inför det som väntar. En oro för den stora världen, för mitt eget veka liv.
Mera motvilligt än nyfiket gläntar jag på dörren för att lämna julledighetens lugn och stiltje. En långsam inandning som för att ta sats inför de kommande dagarna. Livet och världen som fortsätter sin rörelse, fortsätter att ta var och en av oss i anspråk. Men ännu vill jag gömma mig en stund, hålla in stand by-knappen. Ett önskat vänteläge under en filt i soffan.
Och jag ser mig själv i älvens stilla vatten, jag speglar mig i vattenpölarnas grå.
Min egen stiltje, mina egna trånga tankar som så ofta rör sig i samma banor. Och de sanningar jag tror mig äga och så väldigt lite jag ändå vet. Det stillastående vattnet i mig. Så mycket som ger sken av att vara rörelse, men det är samma vatten som cirkulerar likt algoritmernas förutbestämda flöde. Samma rörelse. En rundgång av tankar.
