Tills nyligen gick en fantastisk pjäs på Dramaten: Liv och död, av Liv Strömqvist. I den speglas många av de påbud, uppmaningar, tips och tidstypiska ”sanningar” som vi översköljs av i media. I en lång scen räknas massor av dem upp: gurkmejans antiinflammatoriska egenskaper, vikten av mindfulness, åtta timmars sömn, att lyssna till sin inre röst, att älska sig själv, hur man kan tänka för att känna sig söt, vikten av att ofta kolla om man har fästingar.
Jag skrattade så att jag fick ont i magen, men jag översköljdes också av ett gnagande obehag: vilka ”må-bra-och-få-ett-så-långt-liv-som-möjligt”-tips har smugit sig in i själavårdssammanhangen? Jag kan inte minnas att jag någonsin tipsat någon om fysisk hälsa, men nog har det funnits situationer då jag låtit som en parterapeut…
Vad skiljer kristen själavård från hälsotips? Den mest uppenbara skillnaden (efter att ha sett den här pjäsen) är att hälsotipsen – oavsett om de handlar om fysisk eller psykisk hälsa – handlar om att må bra och leva länge, medan den kristna själavården handlar om vad man ska använda sitt liv till, och att livet aldrig kan levas helt utan lidande. Det är inte längden på ett liv eller graden av välmående, som avgör om ett liv levs väl eller inte.
Bibeltexterna på söndag handlar om falska profeter. Har det någonsin funnits så många falska profeter som det finns nu? Varje enskild individ behöver ha svart bälte i källkritik för att inte bli lurad eller väldigt påverkad. Alla profeter – både sanna och falska – använder det de säger är fakta, men verktyget de använder är våra känslor. Kanske framför allt våra rädslor.
AI kan framställa bilder, filmer och texter som man måste vara expert för att kunna särskilja. Magkänsla räcker ingenstans. Men en varningsfaktor för mig har blivit pengar: ”De lovar fred och lycka bara de får något att tugga, men förklarar krig mot alla som inte stoppar något i gapet på dem.” Tips som leder till något som kostar pengar är jag mycket försiktig med.
Men mycket allvarligare är de påverkanskampanjer som subtilt för våra tankar och åsikter i en riktning, utan att en tydlig avsändare finns. Jesus säger: ”Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar. På deras frukt skall ni känna igen dem.”
Men har vi tid att vänta på frukten? När det gäller klimatförändringarna har vi inte tid att vänta på resultat. När det gäller krig har vi inte tid att vänta på historieskrivningen.
Men kanske tänker jag fel. Kanske är det mina handlingar som är frukten. Kanske är det helt enkelt så att vi ska streta på med de urgamla kärleksuppmaningarna vi fick från Jesus, och inte snegla så mycket på de snabba åsiktsmaskinerna. De urgamla kärleksuppmaningarna handlar väldigt sällan om gurkmeja och åtta timmars sömn. De handlar helt enkelt inte om oss och vårt välbefinnande, utan om vad vi kan göra för andra.
Jag har kommit att avsky den där moderna liknelsen om att ”man ska först sätta på sig syrgasmasken på sig själv och SEDAN hjälpa sitt barn/ de andra”, för jag har hört den till leda, även i kristna sammanhang. ”Du måste älska dig själv för att kunna älska andra”. Om det vore sant så skulle världen vara helt lamslagen. Det får räcka att Gud älskar oss.
Jag tror att det är på måttet av kompromisslös och envis kärlek som vi kan avgöra om en profet eller ett tips eller en handling är sann eller falsk. I ett störtande flygplan kan det måhända vara klokt att trassla på sig syrgasmasken på sig själv först, men det är ett undantag, inte en universell sanning.
Det är vad jag får hålla mig till i störtfloden av budskap, tips och påverkanskampanjer. Det får bli min bön varje gång jag undrar om jag håller på att bli manipulerad: ”Ge mig förstånd att lyda din lag, att hålla den helt och fullt. Led min vandring efter dina bud, den stigen går jag med glädje”.
Camilla Lif,
präst
