Behöver jag påminna henne om att hon på Twitter påstått att jag lider av personlighetsstörningen ”grandios självbild”, att jag är fanatisk, och i andra texter ständigt stämplar mig och andra religionskritiska samhällsdebattörer som ”fundamentaliser”, ”uppmärksamhetstörstande”, ”fanatiker”, ”militanta”, ”islamofober” etc. Listan på personangrepp kan göras betydligt längre. Att stoppa huvudet i sanden som en struts är ingen bra strategi.

Man borde egentligen dra på smilbanden när hon projicerar allt detta på andra och påstår att det är hon som utsätts för ”idiotförklarande epitet” och inte tvärtom. Men nog är det lite sorgligt, bara en liten gnutta självinsikt hade gjort stor skillnad. Det hela känns som en debattstil i förfall, utan någon som helst substans. Kanske kan för lång tid i kvällstidningsjournalistikens värld förklara detta, men det ursäktar det tyvärr inte.

Nog om det och över till sakfrågorna. Jag skrev att jag vill se ”ett sekulärt samhälle”. Detta tycks uppröra Klein, och hon kallar det ett ”erkännande” från min sida. Något som jag upprepat de senaste åren är knappast ett ”erkännande” och min enda rimliga gissning är att hennes reaktion beror på att hon inte har förstått vad jag menar med detta eller vad ett sekulärt samhälle innebär.

Med ett sekulärt samhälle menar jag ett samhälle där religiösa föreställningar inte förvandlas till lag eller förtryckande normer som befolkningen i detta samhälle har att underordna sig. Med ett sekulärt samhälle menar jag ett samhälle där alla människor, oavsett vilken ideologi eller livsåskådning de åberopar, ges samma utrymme att debattera, opinionsbilda och prägla det öppna samhället. I ett sekulärt samhälle är obligatorisk skolgång inte konfessionell, men konfessionella söndagsskolor och kvällsaktiviteter är frekvent förekommande. I ett sekulärt samhälle respekteras religiösa övertygelser lika mycket, men inte mer, än övertygelser av andra slag än religiösa.

Så är det inte idag i Sverige. Svenska kyrkan ges en särställning i många avseenden, inte bara juridiskt och inom statens hägn, utan också i radio och tv och andra offentliga sammanhang och ceremonier. I ett sekulärt samhälle är den religiösa rösten en bland många röster. Troende människor argumenterar politiskt på samma villkor som icke-troende, men hänvisningar till religiösas skrifter ges inte laga kraft. I ett sekulärt samhälle ges religiösa föreställningar inte en särställning jämfört med andra övertygelser eller ideologiska föreställningar.

Det sekulära samhälle och den sekulära stat jag skulle vilja se är livsåskådningsneutral. Så är det tyvärr inte idag i Sverige. Givetvis är vi betydligt mer lyckligt lottade i Sverige än i många andra länder. Det är viktigt att aldrig förlora det internationella perspektivet.

Helle Klein tycks tro att ett sekulärt samhälle är synonymt med ett religionslöst samhälle. Det står henne fritt ha mardrömmar med ett sådant innehåll, men det har ingenting med vare sig min eller Humanisternas åsikt att göra.

Klein ställer ett antal retoriska frågor typ ”Får vi troende utöva vår tro i offentligheten eller är vi förpassade till enbart den privata sfären?”, och jag tror att alla inser att dessa frågor ställs bara för att försöka förlöjliga hennes meningsmotståndare. Svaren är ju självklara.

Har Klein någonsin hört någon säga att troende inte skulle få samlas i kyrkorna och förrätta gudstjänst och be? Trams. Detta är en självklar rättighet för alla. Däremot borde kyrkor kunna användas också till icke-religiösa verksamheter. Till exempel skolavslutning, även om prästen får ledigt den dagen.

Klein fortsätter med sina retoriska förlöjligande-frågor: ”Får vi skriva om religion i tidningarna? Får vi bilda opinion utifrån vår tro?”. Återigen är svaret självklart, men hon tycks inte acceptera att religionskritik får formuleras i tidningarna eller bilda opinion. Då stämplas det direkt som ”fanatiskt” eller ”fundamentalistiskt”. Debatten á la Klein blir som vanligt både vulgär och tramsig. För att travestera Kleins egen debatteknik:

Kleins samhällsvision skrämmer. Historiens förlagor talar sitt tydliga språk: där man försökt förbjuda en fri opinionsbildning eller sjukdomsstämpla meningsmotståndare skrumpnar demokratin och människovärdet sätts på undantag. Kleins agerande och retorik är inte oskyldigt.

Det vore bra om Klein ägnade sig åt att föra en saklig debatt stället för att fortsätta sina hätska personpåhopp på oss som kritiserar religioners konsekvenser och står upp för mänskliga rättigheter och det sekulära samhället.

Om inte annat för att Kleins urspårade debatteknik håller på att bli en belastning för Svenska kyrkan.