Att inte använda kyrkomusiker är slöseri med kraft, resurser och kompetens

REPLIK 

För en kort tid sedan hade jag en begravning av en barndomskamrat på Skogskyrkogården i Stockholm. Anhöriga och släktingar bodde runt om i landet och kontakten sköttes genom telefon och sms. De närmast anhöriga hade önskemål på musik och meddelade mig dessa önskemål. Jag hade inget att invända mot detta. Däremot visste jag inte att musiken skulle spelas i högtalarna som begravningsrepresentanten ombesörjde.

Det som fick mitt samvete att reagera var att kyrkomusikern på plats tagit sig genom hela stan ut till kyrkogården som ligger i Stockholms södra del. Hen skulle enbart spela två psalmer, nämligen Tryggare kan ingen vara och Härlig är jorden. I övrigt fick hen sitta där på orgelpallen overksam. 

Jag fick dock kontakt med musikern före begravningen för att inte bara meddela psalmerna utan också gå igenom begravningen. Det var också då som jag fick veta att begravningsrepresentanten ska spela musiken från CD-skivor. Jag fick då veta att musikern på plats var högt utbildad kyrkomusiker och fått sin utbildning som organist från Musikhögskolan i Stockholm och därtill var diplomorganist.

För några år sedan var jag på en borgerlig begravning i Blekinge. Jag hade en kusin som gått bort. Kapellet i detta fall var ett enkelt kalt rum med stolar att sitta på. Längst fram en piedestal med hans urna. Vid sidan om, ett bord med hans porträtt. Akten inleddes med musik. Därefter ställde sig en svartklädd person upp och hälsade oss välkomna och vem vi var där för. Han informerade oss därefter i tur och ordning om den musik som familjen valt och som vi nu skulle få lyssna till. 

Det visade sig att det var ett stort antal musikverk av blandad sort. Innan vi fick gå fram och lägga våra blommor och ta vårt farväl, blev jag uppmärksam på något som inträffade varje gång som ett nytt musikstycke skulle presenteras. Fick nämligen se där jag satt längst bak, en hand som gled ner under en stol och där det låg en mobiltelefon på rygg på golvet. Det var en av de anhöriga som satt där.

När musikstycket var presenterat, tryckte ett pekfinger på en knapp på mobilen. Därefter strömmade musiken ut genom högtalarna. Vid denna begravning sades inte ett ord om min kusin under hela akten, utan det var den spelade musiken som tog över hela ceremonin. Däremot under minnesstunden fick jag berätta mina minnen om min kusin från vår barndoms tid. Under begravningsakten kom också tankarna om att denna typ av begravningsceremoni i en framtid skulle kunna bli en form för Svenska kyrkan. Om detta skulle bli verklighet behöver varken vi präster eller kyrkomusiker ha dessa arbetsuppgifter. Ceremonin kan i dessa fall skötas av anhöriga och andra.

Som präst och nu pensionär är jag själv gift med en organist som gått fem år på samma skola som Skogskyrkogårdens organist. Det tunga och svåra var inte bara studietiden utan också nålsögat att komma in på skolan. Jag kan garantera efter alla år som vi levt och känt varandra, likaså alla de organister och kantorer som jag samarbetat och varit chef för, vilket arbete kyrkomusiker utför och vilken tid de behöver för att öva och förbereda sig inför varje gudstjänst och kyrkliga handlingar. Dessutom  konserter, körer och instrumentalgrupper.

Det kan därför inte vara rätt mot dessa kyrkomusiker och mot deras höga utbildningar, att de ska sitta på begravningar och enbart spela två psalmer. Det är stort slöseri med både kraft, resurser och kompetens.

Även jag vet att det är ont om kyrkomusiker. Likaså att färre vill satsa på kyrkomusikeryrket. Frågan är vad vår kyrka ska göra med alla sina kyrkorum utan den levande musiken? Vad ska kyrkan göra med de dyrbara instrumenten om ingen kan spela på dem?

Det är med andra ord hög tid att lyfta fram kyrkomusiken i våra kyrkor och församlingar och inte minst lyfta våra kyrkomusiker. 

Lennart Ankartun, f.d. kyrkoherde, Gnesta