Kyrkans ansvar när orglarna tystnar

För någon vecka sedan var jag på en orgelkonsert i Växjö domkyrka. På programmet stod Bach, Dvořák, Schubert – och Lennon/McCartney. Vid orgeln turades elva barn och ungdomar från olika församlingar i Växjö stift om att spela. Den yngsta nådde knappt ned till pedalerna, den äldsta är på väg mot musikstudier. Vid det efterföljande tårtkalaset på biskopsgården Östrabo berättade de hur roligt det är att spela orgel.

För dem är orgeln inte ett museiföremål – det är ett levande instrument som har en framtid.

Den här konserten är en av flera satsningar i Växjö stift för att främja unga orgelspelare. På bara några år har vi gått från en handfull elever till 104. Nu siktar vi på 150. Det visar att förändring är möjlig – när vi agerar långsiktigt, samordnat och målmedvetet.

Det har inte undgått någon läsare av Kyrkans Tidning att rekryteringsfrågan är en av Svenska kyrkans mest akuta utmaningar. Bristen på präster och kyrkomusiker märks i församlingarna. För kyrkomusikerna är läget särskilt allvarligt. Det handlar inte bara om musik – det handlar om tro, teologi, liturgi, gemenskap, kulturarv och kontakter med omvärlden. Det klingande immateriella kulturarvet är en av de viktigaste mötesplatserna mellan kyrkan och samhället, genom konserter, körer och musikpedagogiskt arbete.

I Svenska kyrkan finns omkring 3700 kyrkor. I nästan alla finns en orgel, i många finns två eller flera. I takt med att rekryteringen vacklar tystnar orglarna. I brist på utbildade musiker anställs ibland personer utan orgelkompetens. I vissa fall är det ett nödvändigt val. Men det förändrar något i församlingen. När orgeln tystnar förlorar kyrkorummet en dimension.

En låst orgel samlar damm. Till slut dansar inte längre fingrarna över tangenterna – utan mössen bland piporna. Kyrkans klingande kulturarv tystnar.

Läget är akut. Folkhögskolorna som utbildar kyrkomusiker på C-nivå (kantorer) kämpar med ekonomin. Utbildningen kräver mycket individuell undervisning och resurserna räcker inte till när statsbidragen halkar efter kostnadsutvecklingen. Här behöver Svenska kyrkan ta ett tydligare ekonomiskt ansvar. Dessa fyra folkhögskolor behöver stärkt stöd – långsiktigt och strukturellt.

Liknande utmaningar finns på musikhögskolorna som utbildar organister på A- och B-nivå (försteorganist och organist). Till denna eller nästa höst kan två av fyra lärosäten komma att tvingas till antagningsstopp. Det är ett allvarligt varningstecken.

Utbildningen är dyr – och den enda reella arbetsgivaren för organister är Svenska kyrkan. På olika sätt behöver vi som kyrka främja organistutbildningen vid landets musikhögskolor.

Sedan några år har projektet ”Organister i framkant” samlat kraft i rekryteringsarbetet. Det är ett samarbete mellan Svenska kyrkan och Göteborgs internationella orgelakademi. Projektet adresserar ett konkret behov: vi behöver rekrytera 700 nya kyrkomusiker inom ett decennium. Insatserna har börjat ge frukt – men just som arbetet tar fart är projektet på väg att avslutas. Det vore olyckligt. Vi behöver antingen förlänga satsningen eller integrera den i reguljär verksamhet, med tillhörande resursförstärkning.

Kyrkomötet beslutade 2024 om en kulturutredning. Det var ett viktigt steg. Nu hoppas jag att den kommer att tydliggöra orgelns roll i kyrkans klingande kulturarv – men också konkret föreslå hur rekryteringsarbetet kan stärkas, hur utbildningsvägarna kan tryggas och hur fler barn och unga kan inspireras och känna sig kallade till att bli kyrkomusiker.

Det händer något när vi samlar oss kring en viktig fråga. Ansvaret för att vårda det klingande kulturarvet kräver en kraftsamling. Orglarna behöver användas. Människor, särskilt barn och ungdomar, behöver inspireras att lära sig spela orgel. Att utbildade kyrkomusiker utbildar framtidens kyrkomusiker är inget annat än en självklarhet. Orglarna ska klinga och brusa, inte som minnen från en svunnen tid, utan som en levande flod av klang, kraft och framtidstro.

Fredrik Modéus, biskop i Växjö stift